Jag blev mobbad och utfryst av de andra eleverna i högstadiet när min pappa fick diagnosen cancer, jag blev kallad cancerbarn och de sa att minsta lilla kontakt med mig skulle smitta dem med cancer. Det var 6år av ensamhet, många timmar inlåst på toaletten, många nätter utan sömn. Jag fick ta emot många både fysiska och psykiska sparkar och levde under ständig rädsla under hela högstadiet och gymnasiet, både i och utanför skolan. Det var en väldigt tuff tid och jag låg inlagd på sjukhus vid två tillfällen efter misslyckade självmordsförsök.

Idag är den enda påverkan de har på mitt liv genom mardrömmar och jag har fått kämpa hårt, med hjälp av samtalsterapi och medicinering behandlat den anorexia, depression och ångest som kom till följd. Men med en järnvilja och insikt att om jag överlevt de 6år av ett rent helvete, så kan jag överleva vad fan som helst.

Jag är idag 23år och mitt liv har bara börjat, jag har bara haft en jäkligt jobbig start och jag tänker inte låta de sorgliga människor som mobbade mig ta en minut till från mitt liv.