Att även mobbaren mår dåligt trodde jag att alla visste nu 2013. Det stämmer tydligen inte.

Jag växte upp på 60-talets andra hälft, med 2 föräldrar och en lillebror 2,5 år yngre än mig. Min pappa trodde att min mamma varit otrogen när hon blev gravid med mig. Han var ung och osäker och satte en kniv mot hennes strupe för att försäkra sig om att jag var hans. Jag var hans, och min mamma stannade. Jag tror att det var orsaken till att jag fick mycket stryk som barn. Hans osäkerhet om jag verkligen var hans.

Han slog min mamma på den tiden, och jag försökte skydda henne. Jag ställde mig mellan dom båda och utmanade honom, sa att han inte skulle slå henne mer. Jag var 5 år. En 5-åring som stod upp mot sin 23-åriga pappa. Självklart åkte jag på stryk. Men jag försökte skydda mamma. Kanske visste jag vad som var rätt och fel i den situationen. Eller så var det så enkelt att hon var min mamma och jag ville inte att han skulle vara dum mot henne, hon var ju rädd och ledsen. Jag tror att barn fungerar så.

Han var alltid dum och överlägsen och kunde aldrig prata om någonting. Om jag frågade något så fick jag inget svar, frågade igen, och igen … till slut skrek han till svar. Då var det lika bra att gå därifrån och inte fråga igen eftersom nästa steg var stryk. Tidigare så fortsatte jag fråga för jag ville få ett svar men lärde mig snabbt. Den återkommande meningen var alltid: ”Vill du ha stryk och gå och lägga dig?”. Nej det ville jag ju inte. Skit i svaret, stick därifrån.

Som barn behöver man veta vart gränsen går. Jag fick aldrig lära mig det för han pratade aldrig eller tog en diskussion om en fråga. Istället fick jag stryk när han fått nog.

Allt det här gjorde att jag som liten slog andra väldigt mycket istället. Framförallt min lillebror. Men slog någon annan honom så fick dom stryk av mig. Alla barn på gården var rädda för mig, trots att jag var mycket yngre än dom.

När jag började skolan så hade jag inget problem att ställa mig upp mot någon av killarna. Var dom dumma så gick jag upp emot dom och jag vek mig inte. Det gjorde att jag ibland fick springa, fort som attan, för fick dom tag i mig så skulle dom slå mig rejält för dom var ju starkare än mig . I och med att jag aldrig gav mig så fick jag stämpel på mig att vara en bråkstake. Jag var alltid full i bus och lärarna hade problem med mig. Men jag var egentligen inte dum, jag var en nyfiken, glad upptäckare som ville utforska allt. Då jag inte fått lära mig vart gränsen går så gick jag alltid över den.

Min farmor var mitt allt. Jag var hos henne från torsdag EM till måndag morgon. Jag berättade alltid för henne hur pappa slog mig. Hon lärde mig att jag skulle säga till honom att jag skulle ringa polisen om han slog mig. För man fick inte slå små barn. Det kändes bra men jag vet inte om det hjälpte. Men ibland tvekade han att slå mig. Kanske var det pga av det.

Min älskade farmor skaffade sig en ny karl efter att farfar dött. Han var ett riktigt slem. Innan jag ens fått bröst så var han och äcklade på mig. Tog mig mellan benen och smekte mig över de så kallade brösten. Han var ett riktigt äckel. Jag var kanske 11 år.

Jag har luckor när det gäller honom och mig. Vad som egentligen hänt är blankt, jag har inget minne. Jag vet bara att efter att jag blev lämnad av min mamma i hans lägenhet så får jag knappt luft än idag om jag är ser en lägenhet med nerfällda persienner mitt på dagen. Hon ville låna pengar av honom och då ville han vara barnvakt  -Vad fint mamma. Så snällt att du lämnade mig där. Vart var min bror? Varför var han barnvakt åt bara mig? Vad fint att du när jag efter att ha varit på skogspromenad ensam med honom inte ville gå ut till släkten när ni satt vid det dukade bordet och skulle äta, när jag berättade för dig i förtroende och du försökte locka ut mig. Att han hade jättestor snopp, jag ville inte var där ute med honom. Hade jag varit mamma hade jag reagerat direkt. Vadå stor snopp? Vafan har hänt? Istället gick hon ut och berättade för hela långbordet vad jag sagt och alla skrattade så gott. Vad roligt sagt!  Vad tokig hon är den ungen. Han måste ha haft andan i halsen när han hördet det. Villken tur för honom att ingen fattade någonting.

När jag vid 23-års ålder ifrågasatte varför hon lämnade mig till honom så var hennes svar: ”Jag var rädd för honom. Han var äcklig!” Att det också skapade en stor spricka mellan min farmor och mig, och nära familj var helt klart. Ingen ville tro mig. Ingen ville ta tag i problemet. Att leka struts verkar vara ett familjedrag. Jag har alltid fått höra att ”säg inget om det där, låt det vara”. Men NEJ nu tänker jag säga det. Ta det hur ni vill. Ingen trodde mig vid 23 års ålder. Vad himla glad jag är att jag inte sa något vid 10-11 års åldern. Vem hade hade trott mig då? Och hur hade jag mått då? Vid 23 är jag stark. Vid 23 skiter jag i vad alla tycker. Jag har lidit nog. Idag tror alla av dom mig, men ingen tar upp det igen. Strutsgenen är stark.

Jag fick innan jag var tonåring skinn på näsan. Jag blev sviken. Jag blev hård.

Det fanns en svag kille i min klass i 6:an. Han var ett lätt offer. Han var kaxig ibland för att visa att även han kunde vara tuff. Det gjorde bara att jag ställde mig ännu rakare i ryggen när han ville utmana mig. Jag kände innan det började att jag var den starke. Det gick som jag trodde inget bra. Jag var snäll emot honom ibland, gick hem med läxor. Men när han besvarade min snällhet med att försöka vara tuff och dum så blev jag dum. Var dum mot mig och jag blir dum mot dig. Jag vet mycket väl var det innebär att vara dum. Jag har tränat sedan jag var 5. Vill du vara dum? Kom igen då! Det som egentligen var bra, att han vågade ställa sig upp emot mig, gjorde istället att jag verkligen visade vem som var starkast. Det blev en maktkamp som jag kom att vinna, varje gång. Han berättade han att han börjat på judo för att slå ner mig. Han frågade om jag ville möta honom på bakgården. Han skulle slå ner mig. -Absolut! Jag kommer dit när du vill! Jag ställde upp mig. Han gick lös på mig med olika grepp men fick inte ner mig. Jag tyckte synd om honom.

I 7:an var det ett föräldramöte där hans mamma tog upp hur jobbigt han hade det. Trots att flera i klassen var dumma mot honom så var det mig han var mest rädd för. Han hade ont i magen, vågade inte gå till skolan. Jag fick ont i magen, av att han hade ont i magen utav mig. Jag tyckte det var orättvist för det fanns dom som var så mycket dummare än mig. Men jag var den utvalde utav honom. Jag får än idag ont i hjärtat när jag tänker på när en av killarna på skolavslutningen i 9:an fick reda på att jag endast fick en 3:a i teckning, då frågar honom vad han fick för betyg i teckning. Han sade med sin nasala röst att han fick en 5:a.  Då frågade han om han fick se hans teckningar. Han sträckte över sin mapp med teckningar. Killen som är stor och stark handbollsspelare tar hela mappen utan att titta på någon teckning och bara vrider den som en skurtrasa, sedan sträcker han tillbaka den helt lugnt. Allt i protest emot att jag som också var duktig i teckning endast fick en 3:a trots att jag var bättre enligt dom. Jag tyckte det var fruktansvärt, men sa inget.

Högstadiet. Jag utgav mig för att vara skittuff, mejkad, stenhård. ”Våga komma till mig och jag äter upp dig”. Men innerst inne var jag helt tvärsom. Liten, rädd, osäker och fruktansvärt ensam i mig själv. Skiträdd att någon skulle komma på att jag var en bluff. Jag blev tvingad till skolkuratorn. Det var uppenbart att jag hade problem. Hon frågade om någon av mina föräldrar var alkoholist. -Nej, svarade jag. Det var dom ju inte. -Är dom skilda? var nästa fråga. Nej det var dom ju inte heller, de var ju inte ens gifta. Sen släppte hon mig. Jag kunde ju inte ha några problem heller. Vad fint! Jag trodde på det själv t o m.  I efterhand blir jag förbannad.

Jag kan känna att jag blir irriterad på lärarna. De har ett så mycket större ansvar än de tror. De kan se vad om händer i skolan och när de ser en som mobbar så ska de fan förstå att den har problem. Problem som kanske inte finns inom frågorna ”Är dina föräldrar alkoholister? eller Är dina föräldrar skilda?. Inse att mobbarna har problem som kanske inte passar in i de vanligaste frågorna. Ställ då andra frågor. Jobba upp ett förtroende. Anledningen till att någon mobbar är för att de mår dåligt själva. Så enkelt är det. Ta hand om mobbarna och ni kommer kanske kunna lösa problemet med mobbingen. För att mobbarna har problem trodde jag att alla hade förstått vid det här laget. Det är dom som är problemet!!! Ta och hjälp dom och halva problemet är löst.

Jag jobbade som vuxen ett tag med ungdomar och med sk värstingtjejer. Jag förklarade för dom att det man gör i ungdomen får man leva med och stå för i resten av sitt liv. Det spelar ingen roll hur många år som går. Det är inte upp till mig eller den som gör skada att avgöra när skadan är över. Det är offren. Min enda förklaring till mitt offer är att ”jag visste inte bättre då”. Och det är inget bra svar. Men det är ett svar. Jag var i en massa skit och kunde inte hantera det då. Den jag var då är jag inte längre. Jag har jobbat väldigt mycket med mig själv för att bli okej. Och jag blev det till slut.

Det här är bara en historia om varför en mobbare blir till. Det finns säkerligen hur många fler som helst. Den är ingen ursäkt. Den är bara en förklaring.