I åttonde klass bytte jag skolan från en liten skola där alla var accepterade och alla kände alla, till en större skola. Jag hade gott självförtroende och var alltid glad. Jag kunde umgås i alla grupper och hade inga problem med ”töntarna” ”coolingarna” ”hästtjejerna” osv. Jag blev snabbt ihop med klassens snygging och jag hade fått många, som jag trodde, vänner. Men när jag gjorde slut med honom vände allt. Det började spridas rykten om mig. Jag var annorlunda. Jag var för glad, för pratig, skrytsam och dryg. Jag blev mer och mer ensam och allt jag sa manipulerades och användes emot mig. Jag minns en dag då det kom en elev och sa att några hade gjort en hatsida tillägnad mig på lunarstorm. Killar skrek ord efter mig och tjejerna viskade bakom ryggen och skrattade. Jag ville inte synas längre. Jag ville inte höras längre. Jag försvann i musikens värld. Jag var inte med på lektionerna längre. Jag satt bara i korridoren med mp3n på högsta volym i öronen och tittade ut på skolgården. Jag ville inte höra på dem längre, jag ville inte se dem längre. Det slutade bli blåsväder runt mig. I slutet av nian träffade jag en äldre pojkvän som gav mig mod och bättre självförtroende så en dag fick jag en invit av ”nördgänget” att spela kort med dem på en rast. Vi började prata och allt var jättetrevligt. En tjej sa till mig -du är inte alls som jag har hört. Och hon berättade om några rykten. Jag blev helt krossad. Jag gick därifrån. Hem och grät. Jag orkade inte. Jag blev helt apatisk. Jag gick till skolan, fick specialhjälp för att fixa betygen. Vid skolavslutningen var jag inte närvarande. De var inte min klass. De var inte mina kamrater. Jag hade sådan tur att jag fick ta skolavslutningen i min förra skola som ligger 8 mil därifrån. Det kändes konstigt, och det tror jag mina förra klasskamrater tyckte med. Men de välkomnade mig. Jag fick sitta med dem. Prata och vara dem.
när gymnasiet började bestämde jag mig för att inte synas. Jag var ingen. Jag såg till att få göra alla grupparbeten själv. Jag släppte inte in någon nära mig. Jag blev ensam med musiken och böcker. Det var skönt, men väldigt ensamt.
idag, 9 år efter att jag slutade nian, har jag väldigt svårt att tro att någon verkligen vill umgås med mig. Som när någon på jobbet frågar om jag vill följa med på after work så blir jag jätteglad och säger att jag ska prata med sambon om det. Men när jag börjar tänka på det tio minuter efter kommer tankarna från tonåren. -tro inte att du är någon. -varför skulle de vilja vara med dig? -du kommer bara sabba allt , precis som förr. -de frågar bara för att vara artig, de vill inte egentligen… jag känner hur gråten är på väg, hur det hugger i bröstet. Jag tackar nej och skyller på att vi ska iväg.
Jag har aldrig varit på en after work, taklagsfest eller firmafest för att jag är rädd att de inte ska acceptera mig som jag är. Det är bättre att vara ett spöke som varken syns eller hörs.
Jag hade velat fråga de som var värst -varför? Snälla, berätta varför!
Jag vill gå vidare.