Jag vill få beskriva hur det ser ut efter kanske 15-20 år, eller mer. Idag är jag drygt 30 och hade det som mest struligt i låg- och mellanstadiet, även om högstadiet inte heller var någon hit.

Jobbar själv inom psyk nu och kanske har en del kunskaper om olika psykologiska mekanismer man själv använder i försvar mot sig själv och andra. I efterhand, tänker jag mest. Kanske är det någon som känner igen sig, eller har haft det på ett helt annat sätt. Jag måste också understryka att självbilden nog är så otroligt rubbad att regler som gäller mig gäller inte andra. D.v.s. det jag skriver nedan, om mig själv, gäller inte min syn på andra människor – utan bara på mig. JAG ska inte ha någon sympati, men självklart ska jag ge andra det – till exempel.

Jag vet att jag var ”mobbad” i skolan. Men lägger nu i efterhand ofta skulden på mig själv. Det är jag övertygad om att jag gjorde när jag var mitt i det också. Jag tänker att mina personlighetsdrag, sättet jag var på, orsakade det hela. Och när jag tänker efter, visst fasen var jag väl elak och taskig mot någon annan, så varför ska jag klaga och känna mig som ett ”offer”? Man känner att man inte har rätt att klaga! Jag kan inte vara offer eftersom jag ju i min tur säkert ställt till det, sagt något dumt, varit bråkig. Ja helst var nog hela mobbingen mitt fel.

En väninna som jag lärde känna senare, men som gått i parallellklass under den jobbiga tiden, sa till mig ”Du hade det så mycket jävligare än vad jag hade det”, för hon hade också haft det tufft. Det kan jag inte tänka mig, jag minns inte att det var så jävligt. Konkreta exempel från skoltiden kan jag inte komma på särskilt lätt.

Mamma flög i taket och slet tag i telefonluren och skulle ringa rektorn om jag kom hem och var ledsen för att något hänt. Snälla föräldrar, sansa er, hur jävligt det än känns att era barn blir utsatta. Att framkalla ilska hos sina föräldrar genom att söka hjälp hos dem är ingen skön känsla. För ett barn känns det ju som om det är JAG som gör mamma förbannad, inte det jag berättar om.

Hur tog det slut? Inte genom vad någon vuxen gjorde. Jag ”tuffade upp mig”, började tjuvröka, snusa (något som jag fick leva med tills nylligen!), var ute och provade folköl. Nej, jag blev ingen värsting, men jag visade för skolkamraterna att jag också minsann var som dem. Och ja, på något vis vann jag acceptans. Till det priset att jag 15 år senare och med en genom åren stor ekonomisk och hälsomässig förlust fick svettas i ett par veckor när jag lade ned snusandet… Skämt åsido – min erfarenhet av vuxna som ska fixa till det är inte god. Hur gör man det utan att peka ut någon? Ett klart minne jag har är från lågstadiet då vi fick fylla i en enkät kring stämningen i klassen, och där kunde man fylla i namnet på den/de man tyckte blev utsatta för något. Fröken, som var en bra fröken ändå, redovisade resultaten på en OH, och där stod mitt namn skrivet. Det var ingen positiv känsla. Gillar än idag inte att få ljuset på mig, positivt som negativt.

Idag märks en del fortfarande på mig. Om jag är ute och går och möter ungdomar i grupp, ja kanske folk i allmänhet i grupp, och de har roligt och skrattar när jag passerar – men visst är det mig de har roligt åt. Jag tittar sällan upp på folk jag möter, särskilt om de är i en viss ålder – som jag själv för länge sedan passerat. Jag väntar mig att de ska säga något som sårar, om hur jag ser ut eller är. De spelar ingen roll att jag aldrig sett dem förut eller kanske till och med är i en annan stad. Om folk viskar när jag är i närheten – jamen det är klart att det handlar om mig. Då spelar det ingen roll att det är det nykära tonårsparet som säkert viskar gulliga saker till varandra, som ingen annan ska höra. Nej, det är mig de viskar om, varför skulle de inte? Skammen är lättillgänglig – långt efter att småsaker hänt, som ingen skulle bry sig om. Jag gjorde bort mig en gång för 10 år sedan – vem bryr sig idag? Jo, jag, förstås, för jag antar att jag blev van att påminnas om allt dumt jag gjort i ”evinnerlighet”, som det kan kännas som för ett barn.

Nej, jag fungerar rätt bra ändå. Har sambo, utbildning, jobb, vänner. Påstås sköta mitt jobb bra och vara en god kamrat. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det varit om – lyssna nu noga – JAG hade sett till att det aldrig blev någon mobbning kring mig på skolan.

Tack för uppmärksamheten.