Detta började i 1:an, någon störde sig på något som inte var något.
Dag efter dag, slag efter slag, andetagen mellan slagen, det jag trodde var något litet
blev en följetong.

Minns det som igår i 3:an var det rast, som vanligt försökte jag få tiden att gå själv.
Det var vinter kallt & nu började det ”regna” iskockor på mig, smärtan & ledsamheten sitter ärrat ännu.
Ville byta skola, ingen såg NÅGOT, ingen vuxen såg vad som hände varje dag!
Jag sa inget till min familj.
Dom blev fler & fler, åren gick.
Grövre ord & hårdare slag fick jag ta emot.
Jag var ensam mot ett hav av mobbare……….
Så en dag i 6:an började det en ny kille i klassen, han hängde på mobbarna & för första gången på 6 år kände jag hur ilskan fick mig att våga.
Jag tog kraft, bad han hålla käften, tog tag i hans hals, tryckte upp honom mot dörren å lyfte!
Skrek så alla hörde, skrek för att alla skulle förstå, skrek för att visa mig stark för en ggn skull.
DÅ såg dom vuxna, inte vad jag utsatts för i 6 j–la år, utan för vad jag gjorde med den nya killlen.
Jag fick slut på lidandet.

Från årskurs 7-9 var det som om alla hade glömt, alla gick ju i samma skola, samma personer, men ingen sa något, ingen gjorde något.
Jag växte & umgicks med ”dom tuffaste”.
Började, dricka, ta droger, bli kriminell & gå på fotboll.
Den tiden kom jag på glid, men det gjorde inget, jag var ju en person nu som accepterades på något vis.
Jag minns hur jag drack en halv flaska whiskey & tog en bil & körde hem.
Inget konstigt då. Åren gick & jag ”mådde bra”.

……………..tills gymnasiet började, då började helvetet igen!
Inte fysisk utan psykisk misshandel i 2 år tills jag inte orkade & hoppade av skolan.

Jag gick i terapi 13 år senare för något jag inte gjort, jag berättade för mina föräldrar som aldrig förstog något.
Men en sak är väldigt säker- idag är jag starkare än någonsin!
För mig var ensam stark, och ja, det kanske ligger något i det.
Jag vet att dom inte tänker på det nu i vuxen ålder, men jag tänker på det ibland- för mitt självförtroende är inte bra & kommer ta lång tid att fortsättningsvis bygga upp.
Att skolor blundar för detta är en skam- en skam som drabbar dom/oss mobbade ännu mer.
Till Er lärare som hade mig- det var inte fel på mig! / ”Svarta Fåret.”