Skolan var värst.

Min mobbing började när jag var 6 år och började på ”lekis”, som det kallades då. Jag var alltid den blyga tjejen som gärna hellre var hemma än att åka till skolan.

Väl på skolan hade jag konstant ont i magen, och av någon anledning verkade en speciell tjej alltid tycka så illa om mig. Jag hade inte gjort någonting, jag behövde inte göra någonting förutom att existera för att hon skulle hacka på mig för diverse saker.

Hon kunde säga saker som att jag hade gula tänder, att mitt hår såg smutsigt ut, att min morbror dödat en person på Intersport (vilket inte stämmer, men som jag trodde på), att jag hade fula kläder etc. Ena sekunden var jag det värsta tjejen visste, i andra behandlade hon mig som en vän – nästan.

Mobbingen fortsatte i högstadiet, en kille i klassen tålde inte att jag klädde mig annorlunda mot för vad de andra flickorna gjorde. Han drog med sig andra i klassen.. och de ständiga blickarna, hånade kommentarerna, påpekandet om mina rosiga kinder. Jag mår illa när jag tänker på det. Tillslut behövde kommentarerna inte handla om mig, precis som i småskolan gick mobbarna åt min familj.

Det gjorde så ont, jag hade så ont i magen och jag ville bara försvinna, försvinna från hela livet.
När pojkarna kastade papper på mig i klassrummet och jag reagerade med att bli förbannad (här har min blyghet luckrats upp och ersatts med en pansarsköld) berättar läraren, nästan högtidligt men hånfullt att det inte går att skoja med mig, för jag tål ingenting. Endel killar och tjejer i andra klasser uppmärksammade vad som hände och hakade på.

Det var så lätt att reta mig, och ingen förstod hur ont det gjorde i mig, hur ont det kan göra än idag. Hur jag nästan gråter när jag skriver det här, trots att jag idag älskar vad jag gör, mina studier på universitetet, mina framtidsplaner.
Jag har träffat två av mina mobbare som uppmärksammat att jag skapat mig ett värdigt liv någonting som faktiskt inte alla klarar av. Dessa antydde att jag trots allt inte verkar vara ett dumhuvud. NU är jag vuxen och vågade reagera med annat än bara ilska vid detta påstående. Jag vet att jag är stark, jag kommer någonstans, jag är jag för att jag skapar min framtid, mitt liv, min glädje och mina drömmar.

Detta kan inte någon mobbare i världen ta i från mig nu, på grund av andras mobbing och trakasserier skar jag mig i armarna, försökte hänga mig, ta mitt liv. Jag bryr mig inte om dessa personer vaknar upp en dag och inser vad de gjorde, men om personerna vaknar upp så hoppas jag att det gör sig oerhört påmint om vem som är förloraren egentligen, för jag är starkare nu än någonsin.

Jag vill också ge fingret till min gamla högstadieskola i XXXX kommun, lärarna som såg vad som pågick, eleverna som mobbade mig. TACK!