I tysthet

Det började i 5:an tror jag. Jag var en av de tjejer som hade fått bröst och började att utvecklas. Vi hade danskurs i skolan varannan fredag. Jag tyckte om att klä mig fint i kjol o blus och satte mascara på ögonfransarna .

Tjejerna i parallellklassen kallade mig för SPÖKET! Detta fortsatte i sexan och blev vardag även under skoltid. Alla eller väldigt många hörde ju detta , framförallt mina tjejkompisar. Ingen försvarade nånsin mig . Killarna i parallellklassen bjöd flitigt upp på danskvällarna och det var ju inte populärt för tjejerna i klassen.

Vi hade gympa ihop och det var ett helvete att stå ut med alla kommentarer som gärna viskades och kommenterades. I sjuan blev vi skjutsade till en annan ort i kommunen och fick även här ha gympa ihop. Så fort dörren stängdes och ingen lärare syntes till börjades det . Aldrig några handgripligheter men alla ord ! Försökte en gång prata med min mamma när det började , jag hade ännu ej fyllt 13 år men . Jag sa att jag hade ont i magen för det var några som inte var snälla i skolan… det går över sa mamma ! det gjorde det aldrig men jag sa ju inte fler ggr att jag hade ont i magen. På nåt sätt klarade jag av skolan , älskade att plugga och gick ut med toppenbetyg men känslan av att inte vara som jag skulle fanns där.

Jag var ändå fortfarande mån om mitt utseende så till den grad att jag för alla pengar jag lyckades spara köpte moderiktiga kläder, fina jeansmärke och skor. Jag tog mig igenom även högstadiet pga på andra skolan var inte de här stygga tjejerna så populära ! Jag har alltid haft en önskan om att de som utsatte mig för det här ska få igen på nåt vis men inte av mig. Har faktiskt önskat att deras ev barn ska bli utsatta för mobbing så att det skulle få dom att vakna upp! Jag vet att det är en hemsk tanke men dom var elaka.

Döm om min förvåning när den tjej som var värst på att mobba mig , gängledaren, plötsligt hade hittat mig på FB och ville bli min vän så här +30 år senare ! Alla hemska ord kom tillbaka i mitt huvud , tårarna rann när alla minnen kom upp till ytan igen. Gissa om jag blockade henne ? Jag glömmer aldrig och såren finns där men jag fattar fortfarande inte varför ingen klasskamrat stod upp för mig med ord ! de fanns där runt omkring och stöttade i tysthet , men så att jag märkte det . Skolan var väldigt liten , ett litet brukssamhälle i en liten ort i Skåne.

Dessa få rader har jag varit på gång att skriva ett antal gånger men alltid avbrutit mig. Jag hade tur som trots mobbingen hade vänner . Jag hade tur att aldrig någon slog på mig. Men kanske hade det fått ett slut långt innan eller inte . Nu rann det ut i sanden nån gång i nian tror jag.

Som vuxen hjälper jag gärna utstötta i samhället på det vis jag kan. Pratar med hemlösa och personer som har hamnat snett vurmar jag för. Jag tror att det har att göra med att jag blev mobbad.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karin Selåker Hangasmaa
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB