Jag var en mycket känslig flicka när jag var yngre och oerhört snäll mot allt och alla. Tillsammans med min optimism kunde många känna en obeskrivlig känsla av avund, ilska och hat mot mig. Något som blev mycket jobbigt för mig att leva med.
Det började när jag var yngre och hängde med ett gäng med tjejer. Jag var alltid nedtryckt mer eller mindre av de två äldre tjejerna som såg mig som skit. När jag fick saker från mina föräldrar var det en av dem som troligen dog av avundsjuka och behövde slänga ur sig ett och annat angående det, trots att jag kommer från en familj som har haft otroligt dålig ekonomi. Slagsmål hemma var väldigt vanligt, varav jag tag emot slag av både min mor och bror, mest för att de hade tyckt att jag irriterade dem.
Jag blev alltid mer eller mindre retad av en kille som drog också med sig andra pojkar. Det var som om deras syn på mig var låg och därför enerverade de sig när jag var i närheten. Det skulle slängas pikar hit och dit, att jag var så fattig att jag köpte kläder från UFF. Det slängdes även snöbollar och jordbollar på fönstret. Det sjöngs sexuellt nedsättande ramsor om mig som skulle tillsättas då och då när jag var i närheten. Ibland var ändå huvudmobbaren trevlig mot mig, för att sedan förbytas till något slödder.
Skoltiden under högstadiet och gymnasiet var också en mycket otrevlig period. Jag var så tyst och blyg att jag kände att jag inte kunde utbyta kontakt med så många i klassen. Jag blev vän med några som accepterade mig i parallellklassen, men en av mina vänner som gick tillsammans med mig i min egen klass var verkligen allt annat än aktningsfull mot mig. Hon hade en önskan att sträva sig över mig och få mig så pass osynlig som möjligt, som om jag var något hot för henne. Jag tyckte att skolgången var många gånger otrevlig och kall på grund av denna enerverande tjej, men jag var ändå snäll mot henne i tron om att min empati skulle förvandla denna makabra person till en vuxen och mogen människa.
Tiden gick och hon bytte även till mitt gymnasium varav även där det var en strävan efter att få mig så låg som möjligt. Hon valde att håna mig så fort jag sa något, men var under varven ändå en vän. Jag kan än idag inte riktigt förstå mig på denna snurriga individ som var både fientlig och vänlig. Under tredje ring fick jag stake och insåg att vissa människor blir inte vänliga bara för att man själv är vänlig. Jag sa ”tack och adjö, du är inte värd att vara vän med mig.”.
Det har sårat mig många gånger att människor har betett sig väldigt nedlåtande mot mig, när jag har gett dem enbart vänlighet. Det har på något sätt fått mig att bygga en viss ilska som dök upp under sista året av gymnasiet när jag insåg att människor inte har möjlighet att utvecklas och bli mogna individer bara för att man själv är det och vill ge dem kärlek, empati och förståelse. Det spelar ingen roll!
Jag förstår dock en grej och det är att varje människa som mobbar har låg självaktning. Det är mycket pinsamt och genant att trycka ned en annan människa. Dessa människor kan översättas till personer som ropar på hjälp för att dem är innerst inne rädda att vara oälskade.
Jag förlåter alla som har mobbat mig. Jag förlåter er ALLA som har velat mig illa. Ni måste ha mått så dåligt i er själva att det går inte att peka det på kartan. Om jag vore i era skor så skulle jag skämts ihjäl för att jag ens har varit kapabel att trycka ned någon. Det är som sagt bara så fruktansvärt, bottenlöst pinsamt att vara den som trycker ned andra – och därför behöver ni mer än någon annan min förlåtelse och välsignelse att leva ett dugligt liv.
Min lycka under barndomen och gymnasietiden frodades. Av allt jag har varit med om har jag varit lycklig. Och är det idag. Min kärlek till världen och naturen har alltid fått mig att gå på någon mystisk stig av styrka och stolthet. En stig som är ouppnåelig för en människa som saknar samvete, skuld, empati och skam.
