Bodde i en liten by i norra Sverige. Skulle säga att mobbningen började i 1:a klass med utfrysning. I 3:e klass har jag ett minne av att både elever och lärare gapskrattade när jag svarade fel på ett mattetal. Jag fick för mig att jag var dum, jag kan ingenting. Jag fick börja gå hos en spec.fröken och mina klasskamrater fick vatten på kvarn. Jag blev hånad för mina kläder och skor. Ibland ville mina plågoandar vara med mig efter skolan. Jag blev förstås jätteglad, tänk att dom vill vara med mig! Dagen efter i skolan hittade dom på lögner om hur jag gråtit hemma hos dom, kissat på mig eller vad som helst till följd av att hela klassen skrattade. Min mamma kämpade för min skull, hon ville få ett slut men till svar fick hon: **** får skylla sig själv att hon blir mobbad med en satkärring till mamma som dig! (Jag råkade höra när hon berättade för pappa på kvällen) En kväll på det lokala badhuset satt jag i bastun med en handduk runt mig när två tjejer kom och hällde en hink med iskallt vatten över mig.

Detta pågick under många års tid. Och det sätter sina spår. Jag har lidit av ångest nästintill hela mitt liv. Jag flyttade när jag gick i 7:e klass och fick börja om, men det var oerhört svårt. Min självkänsla och självförtroende var som bortblåst. Gymnasietiden var en plåga (även om ingen var elak mot mig då, snarare tvärtom men jag hade svårt att lita på människor och jag hade fortfarande tron om mig själv att jag inte kunde något)

Idag är jag 30 år. Jag är gift och har tre barn. Jag har ett jobb som jag älskar och idag vet jag att jag är värd något. Hjärnspökena finns kvar och jag kommer nog få kämpa med detta resten av mitt liv på ett eller annat sätt i situationer där dom vill trycka ner mig.

Jag har träffat några av plågoandarna, dom kände förstås inte igen mig. Jag har helt klart övertaget idag och jag står med huvudet högt!

M.