1993 började jag första klass, det var också starten på 9 års helvete. Jag blev psykiskt mobbad och trots min underbara mammas försök att hjälpa mig under många år kunde vi inget göra då skolan inte förrän två veckor innan sommarlovet i 9:an för första gången gav till känna att det faktiskt inträffat.

Mitt livs räddning var en tjej jag lärde känna, när jag efter lite påtryckning från min älskade mamma, gick för att konfirmeras. Utan just den kvällens samtal med denna fina tjej hade jag inte suttit där jag sitter idag, som den starka människa jag blivit. Jag hade redan bestämt när, var och hur jag skulle lämna detta jordelivet och bli fri från smärtan. Men det var något av dom många orden hon sa som fick mig att välja en annan väg, vägen tillbaka till livet.

Än idag, flera år senare, sitter ärren kvar. Det ända positiva med dom är att dom gjort mig till den jag är idag. Och tacken går till kvinnan som gav mig livet, inte bara en gång, utan två och den fina flickan med dom rätta orden.