Det började redan på 6-års, dottern kom hem och berättade hur några utav grabbarna i klassen var elaka och retades. Kontakt togs med skolpersonalen som inte hade sett ngt, men skulle hålla ögonen öppna.
Detta fortsatte, dottern berättade hemma om sina upplevelser och nya kontakter med skolpersonal som inte hade sett ngt men som skulle hålla ögonen öppna… Dotterns rapporter avtog en aning, och vi trodde att det hade blivit bättre, men däremot upptäckte vi under vintern i tvåan att hon låg långt efter i matten, detta togs då upp med både lärare och rektor fortfarande ingen rapporten att hon var utsatt. Vändpunkten kom när en av killarna i klassen bröt ihop hemma och kunde avslöja att han hade deltagit i mobbningen, som pågått dagligen. Dottern, hade resignerat, berättade inte hemma om hennes upplevelser för det var ju ingen som lyssnade. Jag hämtade hem dottern direkt när jag fick denna information, och satte henne i en annan skola. (Vi har tur som hade två alternativ i närheten). Förtroendet som min dotter har idag för oss som föräldrar, och lärare/vuxna i allmänhet är väldigt osäkert. Men vi kämpar på! Hon går nu i en skola där lärarna är synliga och agerar direkt…

Sveket hos mig som förälder har nog varit värst hos henne…. Jag satte mitt förtroende till utbildade, erfarna pedagoger och det kommer jag alltid att ångra!