Här är min historia om det är till någon hjälp. Jag väljer att vara anonym för att någonstans än idag skäms jag över hur det faktiskt var och det faktumet att jag aldrig berättade.

Vart ska man börja?
För det hela började egentligen i grundskolan. Rasterna spenderades gömd
i biblioteket under soffan med en bok, ibland blev jag upptäckt och utskickad på gården – för alla barn ska vara ute på rasten. På gården var jag ett lätt offer för de andra. Jag som var längre än andra, blek, fräknig, smal och hade alldeles för stora läppar och ansågs som konstig av de andra barnen, vilket jag ofta fick höra även om det aldrig ledde till något fysiskt våld i grundskolan, utan att de andra barnen kanske tog min mössa eller bara frös ut mig och sa elaka saker så fort tillfället gavs. Jag blev alltid sist vald på gympan och den som på måndagen fick höra om hur roligt kalaset var som hela klassen varit bjuden till under helgen, alla utom jag.

I högstadiet bytte jag skola, nu äntligen var det min tur att få vara med! Men åren i låg- och mellanstadiet gjorde det inte helt lätt att passa in, för vem var jag? Jag hade problem med det sociala och var rädd för allt och alla. Jag började att skolka, för det var lättast så och sökte mig till andra som också hade det svårt att hitta sin plats i skolvärlden eller som åtminstone accepterade mig. Jag blev en av dem som alltid var på skolan men aldrig på lektionerna, detta efter att ha gått in på en lektion där några andra elever sa att jag inte var välkommen, jag satt på lektionen och gick inte dit något mer. Det blev många möten med kuratorn, rektorn sk ”krismöten” och soc var inblandade ett tag. Men ingen kunde hjälpa mig i min skolgång, för de förstod inte att det handlade om att de andra barnen var elaka mot mig. Jag hade dessutom några vänner, vänner som vände kappan efter vinden, men jag hade iallafall någon.

Att jag mådde dåligt och gick ifrån toppelev till någon med dåliga betyg var inget som undgick någon, folk förstod bara inte varför. Tidigare i låg- och mellanstadiet tyckte jag skolan var okej, för det var ändå hanterbart. I högstadiet var jag ständigt skräckslagen för vad de andra eleverna skulle göra och sedan kom det värsta av allt: nätmobbningen. De som inte vågade gå på en i verkligheten skrev elaka saker på nätet via kommentarer, gästböcker eller mejl som fanns på den tidens portal för ungdomar: playahead. Vet inte hur många gånger jag loggade in med andan i halsen och hjärtklappning inför vad som skulle stå, en gullig kommentar på en bild eller ett elakt mail om hur äcklig och ful jag var?

Internet är inte bara en plats för nätmobbing, ibland är det även det enda stället där man kan få höra något positivt. Man lägger ut bilder och får åtminstone bekräftelse på att man ser bra ut och det är en flykt ifrån den verklighet som annars gör en så illa.
Människor är sociala och att bli utfryst är bland det värsta som finns och när man ständigt hör hur korkad, dum och ful man är.. Till slut ser du det själv, orden blir även din sanning.

Så en gång till byter vi skola för nu är det dags att börja gymnasiet. Det gick väl bra, till en början, typ första terminen. För en hack kyckling är alltid precis just det.. Ingen självkänsla, inget självförtroende, återigen passar inte in, skräcken över att vara omringad av andra elever och ingen vuxen i närheten..  Jag hoppar av gymnasiet.. Inte bara en utan två gånger innan jag till slut går in i väggen och söker mig till skolsyster och visar mina blåmärken över hela kroppen och ber henne hjälpa mig. Minuter tidigare hade jag suttit och brutit ihop på toaletten. Jag orkar inte mer. Hon kör mig till psyket där jag får träffa en psykolog. Men hur förklarar man?

Hur berättar man att man inte passar in? Att man är så korkad, ful, äcklig och allt är bara fel? Att jag är för blek för att de andra barnen ska kunna låta bli att kalla mig för spöket? För smal för att ha några bröst och därför pusha upp dem och hoppas att ingen märker något? Att jag måste ha idrott i en liten grupp för de andra inte kunde låta mig vara i omklädningsrummet? Att jag skäms för att vara jag? Och ingen kan ju ändra på det faktumet att jag faktiskt är jag. Att det är bättre att jag är död, för att då skulle jag inte störa någon? För såna som jag förtjänar ju inte att leva, det sa de ju alldeles nyss!

Jag skämdes för mycket för att berätta, för om jag berättar så kanske dem jag berättar det för kanske tycker likadant?
Idag vet jag att jag borde ha berättat. Jag gick aldrig klart gymnasiet utan tog senare tag i det på komvux och distansstudier (vilket jag än idag håller på med). Och det krävdes mycket för att jag skulle göra det, för någonstans känner jag mig fortfarande dum och korkad.

Mobbing sätter sina spår. Särskilt i själen. Länge var jag rädd för andra människor och att de skulle tycka illa om mig. Jag känner fortfarande inte alltid att jag passar in eller hör hemma, som om det inte finns någon plats för mig, även om det är bättre idag och går framåt. Jag bryter ihop när jag får ett dåligt betyg och tar mycket väldigt personligt, även om jag, som jag alltid har gjort, bara suger åt mig det och gråter inombords. Jag har större delen av mitt liv känt mig värdelös. Som att jag inte har förtjänat något, inte ens att vara ledsen för det finns ju faktiskt de som har det värre.

Idag vet jag, att inte få vara ledsen för att andra kanske har det sämre, är som att inte få vara glad för att andra har det bättre.

Vad ska man göra åt mobbing?

1. Vart är alla vuxna?

2. Uppmuntra barn att berätta och se till att det finns någon att berätta det för

3. Barn är rädda för att de andra barnen ska få reda på att man har skvallrat och att det ska bli värre. Ta bort den rädslan!

4. Barn är rädda för att föräldrarna ska få reda på det. Bättre samarbete mellan hemmet och skolan, för trots allt ni månar både två om barnets bästa.

5.  Bättre åtgärdsplaner. Kom igen vuxna var mer aktiva! Ni väljer att inte se, välj att se!

De mobbade och utfrysta lever i en väldigt ensam värld, där de bara blir sedda om de gör något negativt. Hör man något tillräckligt många gånger så blir det även ens egna sanning. Tonåren är jobbig som den är, men det som gör ont är att man så länge väntade på att bli räddad bara för att inse att det är ingen som kommer och räddar en.

Det är min historia, något som utgör en stor del av vem jag är idag. Tack för att ni ”lyssnade” och egentligen skulle jag kunna berätta hur mycket mer som helst om alla känslor och minnen. Men i och med att jag aldrig gick klart gymnasiet så måste jag återgå till min studier…