När jag kom tillbaka till Sverige efter en lång resa till Peru, så återvände bara jag och min mor till Köping. Där började jag sexan i Karlbergsskolan, jag var jätte glad och kände mig så nyfiken om hur det kommer att vara, träffa nya kompisar, se niorna som i mina ögon så var bäst.. Den tanken och känslorna av lycka försvann ganska snabbt. Vi kan ju börja med första dagen, den va hemsk, alla tyckte jag var svart, ful, tråkig och irriterande.. När jag egentligen utstrålade glädje, lycka och kärlek.. Det fanns inte någon gladare än mig, i Peru vart jag kallad sunshine, alla tyckte bra om mig.

Efter några veckor börja mitt helvete, jag kan lista upp lite saker jag varit med om i bara 2 månader innan jag hoppade av, kom aldrig mer till skolan.

Någon pissade på mina skor, efter gympan.
Några tjejer från 9:an doppade mig i toalettstolen.
Några killar i min klass slog mig.
Mobbad så fort jag sa hej eller om någon såg mig.
Skåpet helt förstört, där jag la min ryggsäck.
Min nya cykel jag fick av min mamma i födelsedagspresent, nedsparkad, snodd och till slut tvingade några killar i min klass att se på när dem kasta ner min fina cykel i köpingsån.

Jag har mer att säga, men det skulle bli flera sidor att läsa, många säger att jag ska stämma skolan för att inte bry sig om, fast jag kunde komma blodig hem och säga till min mamma att jag vill inte längre, jag vill inte gå till skolan, kuratorn visste allt detta. Jag ville inte ens tag med min mamma till föräldrar möten eller öppet hus, jag ville inte att dem skulle ge sig på henne också.