Jag vet inte vad som gick snett men redan tidigt i skolan blev jag ”hackkycklingen” som alla, då menar jag ALLA gav sig på. Jag är en man, rätt storväxt och inte alls klen men modet att säga ifrån har nog aldrig funnits och det har jag fått känna av i princip hela livet.
Mina klass”kamrater” tog bort all den lilla självkänsla som jag hade med glåpord, namn, lappar med diverse texter om hur värdelös jag är som skickades (öppet) under lektionstid och så vidare. Detta fortsatte under högstadiet och vidare på gymnasium, då var jag ett lätt offer på grund av all utfrysning.

Jag har förträngt mycket, vissa saker kommer jag aldrig glömma. Såsom när jag i tidig tonåren gråtande sprang in i en skog och bara önskade att allt tog slut. Jag bestämde mig för att skada mig självt, klättrade upp på en klippa som var kanske 3 meter, hoppade ner på snedlagda stenar under med önskan om att bryta båda benen för att slippa gå till skolan. Gång på gång misslyckades det, efter cirka 20 försök gav jag upp…

Mina betyg blev väldigt låga ur gymnasiet, inte så konstigt med all frånvaro. I sen tonår började jag dricka alkohol, det utveckade sig beroende (helnykter nu dessbättre). Nu är jag snart 50 år, självkänslan är fortfarande väldigt låg, jag litar absolut inte på någon utan utgår från att alla vill mig illa.

Fortfarande idag kan jag titta på mig självt i spegeln och tänka låga tankar om mig självt, alla tankar i huvudet gör mig helt slut och jag orkar inte ha vänner eller liknande utan väljer göra saker ensam. Då VET jag att ingen kommer svika mig.

Alla ska vara lika värda i samhället, i skolan är det inte så. Säg stopp om ni ser någon verkar vara utanför, våga säg ifrån, ingen ska behöva behandlas så som jag blev behandlad.