Jag var både fet, dum och ful.
Och under många år behandlades jag som skit, jag blev utfryst av min då, bästa kompis, hatad av skolan. Det stod 2 klasser utanför matsalen, varje dag och väntade på mig. Det var bara och springa. Jag minns hur jag sprungit till varenda lärare och fått svaren ”vad gör du?” ”Vad är det för fel på dig?” Men det som gjorde mig mest irriterad var att när jag förklarat vad dom ville mig, var jag tvungen att springa eftersom de låg 30 pers bakom mig. Lärarna vände sig om och såg hur jag sprang därifrån. Jag grät väldigt mycket, och har idag väldigt lätt till gråt. Inte undra varför.

Jag var ful, jag var jobbig och det var helt enkelt ”fel” att vara kompis med mig. Jag besökte kuratorn men vad hjälpte det?! Jag minns en gång, hur jag sprang in till toaletterna. Toaletterna låg tre på rad, efter varandra och alla upptagna. Han kom bakom mig, och i hörnet på toaletten. Slog han mig medvetslös. Jag vaknade och möttes av en toalett besökare, kliver ut.

Jag minns hur jag blev släpad längst golvet, hur tröjan åkte upp. Hur de turades om att kyssa mig längst brösten.

Jag minns när min tumme blev blå av att 30 personer försökt öppna toalett dörren.

Jag minns hur läraren slog mig framför hela klassen.

Jag minns hur allting blev värre när jag tvungen gick upp, fick ställa mig framför hela klassen och berätta att jag hade fått diagnosen Dyslexi.

Jag minns hur det var att vara ensam tjej, med dyslexi. Hur jag blev bemött av både lärare och elever. Jag kunde inte få högre än E i betyg. Jag var dum i huvudet enligt andra och även när det kom nya till klassen spreds det.

Jag minns hur jag satt med några tjejer från min klass, två lärare i matsalen och en kille från en högre klass kommer upp bakom mig och tar stryptag runt min hals. Jag minns att en lärare ställde sig upp, fick bort honom från min hals och satte sig ner igen.

Jag minns hur hemma, det fortsatte med äckliga gubbar.

Hur som helst. Idag går jag i gymnasiet, första ring och jag kan säga att jag inte hamna i någon bra klass nu heller. Funderar på att byta skola.
Men hur som helst, allting slutade i åttan genom att jag helt enkelt gråtit i varenda mobbares famn och berättat hur jag kände.

Det hjälpte och hela nian, kunde jag börja bearbeta händelserna. För då hände bara mobbing bakom min rygg som lärarna sa. ”Hanna, ser du inte vad dom gör bakom din rygg?”