Jag växte upp i en liten by utanför en småstad som heter Eskilstuna. Jag märkte alltid ut mig som lekte med Barbies och Bratzdockor, vilket var något totalt annorlunda från vad det andra killarna här ute på landet lekte med.

När jag började på dagis var det så att ingen hade börjat skaffa åsikter än så det var inga problem för mig. Men problemen kom i början av sex års då jag blev retad för att jag lekte med Barbies, blev kallad tjej osv. Det började eskalera och när jag gick i tvåan var jag skrattobjektet för hela skolan. J

ag minns specifikt en händelse då jag som då gick i tvåan blev slängd brand brännässlor av två nior. Jag hade en kompis som jag verkligen kunde prata ut med. Men det var bara en. Resten var emot mig. Jag bestämde mig senare för att byta skola, för mobbningen fortsatte och grövre ord kom till som tex bög, äckel. På min nya skola fick jag för första gången ett par riktiga vänner, som jag faktiskt har kvar idag.

Men allt var inte perfekt, en elak grupp killar fortsatte trakassera mig, kallade mig tex för ”KUKSUGARE” vilket verkligen förstörde mitt lilla hjärta. Jag bytte även året efter till ytterligare en ny skola, där allting blev bra, folk pratade fortfarande bakom min rygg, men jag lyckades komma stark ifrån det och brydde mig inte alls om det. Idag är jag inte mobbad längre, jag gick från botten av pyramiden till toppen (eller kanske inte toppen).

Allting blev bra för mig till slut, även om jag gått igenom väldigt mörka perioder med självmordstankar och liknande, för man tror efter ett tag att det är fel på en själv och inte på de andra, man blir hjärntvättad. Jag vet att det kommer bli bättre, för alla som blir mobbade.

Jag vet fortfarande inte om jag någonsin kan förlåta mina mobbare, jag önskar jag kunde men nej. Det går inte.