Jag var tyst för mina föräldrar skull

Jag hade en bästa kompis i 8 år när vi började på högstadiet. Vi kommer från en ”bonnahåla” där man knappt brydde sig om att kamma håret eller vilka kläder man hade på sig. I högstadiet blandades man ihop med andra med andra som var lite finare, då vikten att visa sig tuff blev viktigt. Mina bästa kompis var den tuffa av oss och jag var den mesiga. Jag märkte tidigt att hon fick de andra tuffa eleverna att umgås med mig och jag blev allt mer utfrusen. Till slut tog jag telefonen och ringde henne och sa upp får ”bästis vänskap”, hon blev förvånad men sa att hon också hade tänkt att ringa mig och säga samma sak. Sedan började helvetet! Hon visste alla mina hemligheter och mitt handikapp, något som hon tog till vara på att utnyttja. Alla kompisar jag hade tog hon ifrån mig, hon fick alla att inte tycka om mig. Jag började efter hand att skolka, att inte gå på de lektionerna som vi hade tillsammans. Lärarna viste om detta men gjorde inget åt det. Det spreds lappar där det stod ”vill du ha en billig date ring xxxx”, mina berättelse om min barndom som jag skulle skriva i svenskan blev omskriven till en snuskig och äcklig historia, något som också skrevs ut och lades ut på skolorna för att andra skulle kunna läsa.

Jag fick kontakt med en lärare som ingick i mobbningteam, någon som jag trodde skulle hjälpa mig. Där satt jag ensam med denna läraren med min fd bästa kompis och de andra som hade varit med om detta. Men inte blev det bättre. Hon skrev på mina skor, hot, såg till att någon utfärdadesparkar, knuffar och andra verbala ord. Till slut var jag knappt på någon lektion, hade inga vänner. I 9:an var jag så rädd så jag tog alla mina grejer som jag hade i skåpet och gick till expeditionen och frågade om jag kunde få ha alla mina grejer där. De på expeditionen och vaktmästaren var helt underbara. Men då hade det gått långt, jag drabbades av anorexia, hade självmordstankar och gjorde saker som jag aldrig skulle göra om. Dagen då vi slutade 9:an va min lyckligaste dag. Inte med några bra betyg fick jag ändå komma in på en utbildning som jag kom att älskar. Jag slapp henne, men dessa minnena har satt spår idag. Jag berättade aldrig för mina föräldrar för rädslan vad de skulle göra, rädslan att de skulle bli sårade och det ville jag inte tillåta.

Jag är inte arg på mina föräldrar för att det inte visste eller aldrig gjorde något, jag är arg på lärarna och skolan som skulle ha agerat och gjort mer än att sitta ansikte mor ansikte mot den som mobbar och få höra hur jävla dum jag var. samt är jag arg på mig själv som inte vågade att säga ifrån, men hur gör man det?
I dag är jag förälder till en som som också har varit utsatt för mobbning, pga hans stamning. En fruktansvärd sist som förälder så jag förstår mina föräldrars situation. Jag har berättat nästan allt för min mamma idag och det känns skönt att fått berätta, men jag önskar att jag hade gjort det tidigare.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karin Selåker Hangasmaa
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB