Ni vet alla blickarna,
Sveken, lärarna som blundade ochh teg.
Alla orden bakom min rygg
Krokbenen ni fällde och klumpen i magen

När jag blev behandlad som luft.
Inte ens värd att tilltalas, synas, bli spottad på.
Inte ens få existera som något ni avskydde.
Det var värst.

Spyan som låg på vägen till skolan gråten i halsen av ångesten att behöva möta er igen och igen.

Att jag inget kunde göra utan att bara stå ut. När ni hade brytit ner mig. när jag gråtandes åt min mat på toaletten om jag ens åt. Sparkade ni igen bara för att se till att jag visste min plats.

Jag vet varför ni gjorde det. Även ni som bara såg på. Jag vill att ni ska veta att om jag skulle göra om det skulle jag aldrig vilja byta plats.

Ni fick mig att se vad som är äkta, vackert, värt att hålla fast vid. Och jag är tacksam att jag valde att inte avsluta mitt liv där och då. Det var inte ert beslut utan mitt. Och jag valde att leva med de sår ni gav. Ni stärkte mig.

Trots att jag , kallsvettig vaknar ur mardröm efter mardöm. Mina demoner förföljer dag ut och dag in. Hur långt bort jag än flyttar. Är det er jag tänker på. Om ni är lika starka som jag. Om ni sover gott om nätterna.

Och ja. Jag förlåter er.