Blir påmind varje dag om hur det var när jag gick i 7-8. Ärren på min arm kommer alltid att vara en påminnelse om hur det var, men även ser jag dom som min seger. Dock minns jag alltid rädslan för vad som väntade mig varje dag i skolan.

Minns fortfarande hur de tog tag i mitt huvud och slog den mot skåpet nästan varje dag, eller när snön kom och de tog tag i mig och slängde mig i snöhögen och så fort jag lyckades komma upp knuffa dom tillbaka mig. Idag ser jag hela händelsen som en seger, jag besegrade mina självmordstankar och slutade skada mig själv.

Dock knyter jag alltid näven när någon går bakom mig en sen kväll… Rädslan finns alltid kvar men nu har jag mage att försvara mig och andra. Hoppas dom får uppleva helvetet dom skapade för mig och även de vuxna som inte gjorde något. Kommer för evigt vara tacksam över allt min familj gjorde för mig och de är mina hjältar.