Jag vill med mitt inlägg belysa mobbningsproblematikens komplexitet och öka medvetenheten kring dess hämmande effekter för unga vuxnas utveckling avseende kognition, emotion och volition. I mer praktiska termer beskrivna som unga vuxnas tänkande, känsla och vilja; där effekter av utanförskap kan skapa ett dysfunktionellt beteende hos utsatta offer, en begränsning som följer dem under deras resterade livstid. Genom att ge min egen uppfattning och erfarenhet av utanförskap hoppas jag kunna bidra till att fler väljer att arbeta emot mobbning och ansvara för att förhindra karaktärslösa beteenden.

Min egna upplevelse av mobbning var aldrig i någon uttalad form, jag har aldrig erfarit känslan av att bli slagen eller att behöva vara rädd för att gå till skolan på grund av våldsamma hot. Samtidigt vill jag ge en bild av mobbning på en mer implicid nivå, dvs den tysta utanförskapen som ofta bortförklaras med argument likt ”Det där är inte mobbning, du ska tänka på de som blir slagna” och ”du ska alltid vara så överkänslig”. Det är med dessa argument som jag tidigare ej valt att berätta om min utsatthet, samtidigt finns det en skamhetskänsla bakom, dvs att jag helst inte erkänna att jag blivit utsatt. Jag försöker övertala mig att det inte var så farligt. Inte blev jag mobbad!

Samtidigt kan jag inte bortse från att erfarenheterna har inbringat mig ett dysfunktionellt beteende som begränsat mig i det vuxna livet, i arbetssituationer, i att integrera med andra människor, i att stå upp för mig själv, i att kunna motta beröm men också att i relevanta situationer kunna motta feedback och bli ifrågasatt. Effekterna av utsatthet begränsar mig i min tillit till andra människor, i att hantera en annan människas omtanke och välvilja. Varje dag kretsar dessa tankar i mitt huvud och jag har börjat inse och leva med att de aldrig kommer att försvinna. Idag är jag en glad och utåtriktad tjej men ett stort kontaktnät och många vänner, jag är på många sätt tillbaka till det självförtroende och självkänsla jag hade innan tiden i utanförskap. Samtidigt får jag varje dag kämpa med effekterna av min utsatthet.

Även om jag inte var utsatt för fysiskt våld eller verbal terror, så kan jag än idag inte besöka min gamla skola, jag kan inte se tillbaka på gamla tider utan att magen vänder sig ut och in, jag kan inte för någon erkänna att jag blivit utsatt, kommer det på tal försöker jag bortförklara att jag blivit mobbad. Jag är fortfarande alltid orolig för att råka ut för samma missöde igen, även om jag bara var utsatt ett år och historien aldrig upprepat sig. På ett viljemässigt plan tycker jag att effekten är störst gällande prestationer, där jag hela tiden strävar efter att vara bäst, hämndlysten, visa att jag finns och kan, att jag är intelligent, där kritik ger ett bakslag som jag skulle säga är större än hos en som aldrig upplevt känslan av att inte vara tillräckligt duktig eller tillräckligt smart och intressant.

Jag vill få upp ögonen för effekterna av mobbning, att alla börjar ta ansvar för att vara en värdig människa. Jag vet att känslan av utanförskap i unga år kan ge stora individuella och samhällsmässiga konsekvenser. För mig räckte det med att bli placerad i fel klass med stränga krav mot omplacering in en annan klass, lärarna tyckte att jag skulle stå ut för det var ju så kort tid.
Att vara helt osynlig i ett år, där ingen skulle märka om du inte dök upp eller ej, där alla skyndade sig in i klassrummet så att du skulle få sitta själv, där ingen någonsin frågade dig hur du mår eller sa hej?

Samtidigt tror jag att denna typ av utanförskap är något som drabbar alla någon gång under ens livstid, vilket jag tror är en bidragande orsak till att mobbningen fortsätter existera. Jag tror att det är fler än jag därute som, om de skulle känna efter och vara ärligt mot sig själv har varit utsatta för samma situation i någon form. Under min tid har jag sett att nästintill samtliga varit utsatt för denna typ av utanförskap. Där den snygga utelämnas i situationer där plugghästarna regerar, där den tysta faller för majoriteten som också har ett behov av att synas, där en ensam plugghäst utfryses för att andra inte finner molekyler som ett socialt samtalsämne osv; mycket byggt på förutfattade meningar och stereotypa förväntningar samt den situation man ställs inför och ska agera inom. Jag vill att alla ska ta ansvar att vara snäll mot varandra, det är svårt att tänka på konsekvenserna, men de kan vara förödande för en annan människa, inte bara under den mest intensiva tiden utan också under flertalet år efteråt, för många är det något som påverkar dem resten av livet. Även flertalet tagit kontakt med mig och sagt förlåt till mig flera år efteråt, berättat att de inte ens vet varför de inte pratade med mig, kommer jag aldrig kunna lägga ett lock på de känslor som tiden i utanförskap gav mig, de kommer alltid göra ont.

Om jag skulle få ge mig själv som 14 åring ett råd, så skulle det vara att jag önskat att jag kunnat se att jag var väldigt vacker, intelligent och duktig. Jag skulle önskat att jag då visste att det inte var någon av dessa egenskaper som var fel med mig. Även om det aldrig var någon som ens sa något om detta så var det dessa delar av mig själv som jag tänkte att om jag kunde förändra så skulle folk se mig.