Jag var mobbad från första klass till 5e klass, efter det så tonades mobbningen ner men förekom ibland.

Idag är jag 22 år och 5e klass är många år bakom mig, däremot är inte mobbningen det. Hela mitt liv har påverkats av vad jag gick igenom som barn. Jag känner att jag missade min barndom, varje gång någon skrattar så tror jag dom skrattar åt mig, jag ser absolut inget värde i mig och jag har känt mig fruktansvärt ensam ända sedan det började.

Jag har nu ett jobb, jag kommer väl överens med mina arbetskollegor, jag har ett mindre antal vänner jag träffar ibland. På ytan så är jag en normal Svensson, det finns ingenting som står ut och du skulle inte tro att min världssyn är så skruvad som den är ifall vi träffades. Jag är fullt kapabel att föra en konversation med folk, är faktiskt väldigt vältalig.

Allt det där spelar däremot ingen roll för mig. Jag tror fortfarande att ingen egentligen kan tycka om mig, att alla egentligen pratar bakom min rygg.

Kommer aldrig kunna lämna min uppväxt bakom mig. Saker är bättre nu, en dag kanske jag bildar en familj och anser mig själv som lycklig och glad, men vi formas under uppväxten och min uppväxt var kall och utan någon som visade intresse i mig.

Jag hoppas att alla de personer som deltagit i mobbning är medvetna om att en ursäkt från er kommer aldrig räcka. Vad ni gjorde har satt eviga spår i oss och ni förtjänar inte att förlåta er själva för det. Jag hoppas att ni inser följderna av erat beteende och vägrar glömma, för om ni vill ta ansvar för vad ni gjort då kommer ni inte förlåta er för det eller glömma det, för det kommer aldrig vi göra.