Jag gick ut gymnsaiet varen -98. Hade haft allt man kunde dromma om; underbara foraldrar, ratt jeans, ratt semestrar, skidor i februari, Frankrike pa sommaren och USA tva ganger pa 2 ar. Allt var sa ratt, allt var sa bra nar man var liten… Sen blev man stor… Nar jag gick i skolan sa skulle hela klassen halla ihop fran 1an till 9an for det gav ”battre sammanhallning”… I helvete heller! Dom starka blev starkare och dom svaga blev svagare. Kommer du ihag gympalektionerna? Lararen valjer dom tva ”balla” killarna som ska valja lag till, basket, bandy eller vollyboll. Och dar sitter du pa banken, och vantar och vantar… Vi akte pa bussresa till Dalarna i 8an, dom ”balla” killarna satt langst bak i bussen och vralade; Lankan stankan ar en hora, i tva timmar, lararna som var med sade ingenting och jag tittade ut genom fonstret och dromde om en annan varld.
Jag tanker inte beratta hela helvetet inte heller klaga men att lida sig igenom skoltiden ar inget nytt, inte att vilja do som tonaring heller, tyvarr… Jag var 14 nar jag ritade upp min egen begravning i dagboken forsta gangen…
Idag hander det fortfarande att jag blir pamind om ”innan”, pamind om hatet, om angesten under skoltiden som kom krypande varje sondagskvall. Pamind om synen nar halva klassen stod och brot upp mitt skap i forsta ring och ritar med fet tuschpenna pa mina bilder pa Brandon och Dylan fran Beverly Hills-serien.
Sa fort jag tagit studenten for jag utomlands sa snart jag kunde. Idag har jag bott i Frankrike i 15 ar. Jag ar mycket lyckligt gift, har mitt dromliv och ar stolt over mig sjalv.
Att ma daligt ar ett helvete, att hata den man ar ar nog varre men det varsta ar att inte forsta varfor, att inte forsta; vad i helvete var det for fel pa mig!!!???

Jag har ett motto som har foljt mig i valdigt manga ar;
Fall seven times, stand up eight.

Varje gang livet gett mig spo (och det kommer gora det igen) pa olika satt sa lovade jag mig sjalv att stalla mig upp, en gang till. Det ar sa jag har gatt vidare.