Det började redan i första klass. Jag hade sett fram emot den dagen, mamma har sagt efteråt att jag inte trivdes och visade det tydligt. Det var en flicka som var värst, hon och jag hade gått på dagis ihop och hon fortsatte att vara ”på mig”. Jag fick inte någon vän, men hon hade massa, hon var ju cool – det var inte jag.

Åren gick och jag började mellanstadiet, som det hette då. Vi växte upp i en liten stad där alla kände alla. Jag hade fortfarande ingen vän.
Dessutom var det ett helvete hemma, där jag bara hörde skrik, blev agad och jag brukade gömma mig under ett täcke i något hörn och där hittade jag min egna värld. Jag hade ingenting, trygghet var ett ord som inte fanns.
Det blev värre. Jag började bli ordentligt utfryst. Vi hade flera kilometer att gå till lektionen i hemkunskap, och alla tjejer gick bredvid varandra utom jag. Jag försökte gå ifatt, och när jag kom ifatt så gick de långsamt och när jag gick långsamt gick de snabbare osv. Jag gav upp och de skrattade. Väl inne i lokalen skulle vi gruppera oss två och två. Jag blev en. Naturligtvis.

Den systematiska utfrysningen blev värre och värre. Jag bytte klass. Minns att det stod ”Välkommen” med stora bokstäver på tavlan och jag kände förhoppning om att det nu skulle bli bra. Det blev det inte.
Flickan från första klass och resten av tjejerna gick nu i min förra klass och pratade ihop sig med min nya. Det gick inte många veckor innan det var som förut, om inte ännu värre.
Jag fick höra att ingen tyckte om mig av en kille. Jag fick höra att jag var en av de fulaste tjejerna. Att jag var äcklig.
En gång försökte jag tala med en lärare, men en av tjejerna som mobbade vände hela steken mot mig, jag var inte lika verbal som henne, och jag började gråta medan läraren klappade hennes rygg. Jag fick lära mig att barn är smartare än vad man tror.
Jag inbillade mig också att jag hade två kompisar som jag var granne med. En av gångerna fick jag kolla på den ena tjejens avföring och många av gångerna slog de mig. Jag ljög en gång och sa att jag såg mamma i fönstret och att hon vinkade att jag skulle komma hem. Då slutade de att slå mig och jag fick gå hem. Jag fortsatte ändå att försöka bli deras vän, jag hade ju ingen annan. Ingen ville vara med mig.

Sommaren i sexan bestämde mamma att vi skulle flytta till en större stad. Hela det sommarlovet innan vi flyttade pratade jag inte med nån, absolut ingen kontakt med någon i min ålder. Jag har inga syskon heller. Jag ringde i och för sig en klasskamrat en gång, för att fråga vad de gjorde och de skulle åka och bada. Jag frågade om jag fick vara med. Det fick jag inte. Jag cyklade då själv i flera kilometer till badet. Jag låg där själv på min handduk och kollade runt och såg alla som ”hade nån”. Det var nog då jag insåg hur ensam jag egentligen var. Det var hemskt.

Det blev bättre i den nya staden, men jag var trasig på insidan. Jag ville inte leva längre, jag kände mig värdelös. Jag försökte många gånger att ta mitt liv och mitt hjärta stannade en gång.
Jag kämpar än idag med min självkänsla. Jag försöker att gå vidare helt och fullt, men varje dag känner jag mig fortfarande stundom värdelös, även fast jag har pojkvän, vänner, jobb och utbildning. Jag är 27 år.

Jag vet att jag måste ha bra minnen från barndomen också, men tyvärr är de övermålade av de dåliga minnena. All mobbning har gjort mig tveksam till om jag någonsin vill ha barn. Jag vill inte att mina barn ska bli mobbade eller mobba nån annan.