Det var vintertid och jag var dryga 13 eller om jag var 14.
Eftersom jag var lite sen till lektion grenade jag genom skolgården.
Rasten var inte över än och jag visste riskerna men jag ville komma i tid, den här gången till lektionen, kanske de skulle lämna mig ifred…

Jag kom inte ens halvvägs, de stod där, grabbarna från parallellklassen och de från åk9 (jag gick i 7an eller om det var i 8an). Innan jag visste ordet av det låg jag på den kalla marken och tog emot sparkarna.
De hade stålhättor på.
De skrattade, spottade, pekade, kastade saker.
Mina glasögon sprack. De lyckades träffa en sen på min vänstra fot, läkaren sa efteråt det krävdes operation, jag skulle efter den här dagen aldrig mer få dansa eller springa.
Gul och blå gick jag in i skolbyggnaden, ringklockan hade ringt de hade gått.
Rektorns fru kom springandes, jag hörde bara hur hon sa ”men oj! Vi såg allting följ med mig”.

Väl i lärarrummet stod ett gäng lärare, inklusive min ena klassförståndare.
Jag fick sitta i en pall och lärarna runt en cirkel runt mig.
De frågade varför jag gjorde det?
Inte hur jag mådde men varför jag hade provecerat dom där tjejerna och grabbarna. Det var inte första gången men den här gången hade dessa, fem kanske sju lärare som också hade rast sett det.
Jag blev tillsagt att inte vara så kaxig så kanske det inte retade dem. Kanske jag skulle gått runt om skolgården istället…

Rektorns fru sträcker ett plåster men jag kan knappt se henne för mitt ena öga är sluten av blåtiran och läpparna för spruckna för jag ens ska prata.
Tårarna rinner.
En lärare tar mig till kuratorn och be henne ta hand om mig.
Ärendet slutar där.

Senare blir jag kallad till rektorn och blir ombedd att sluta skapa problem.

Jag är nu över 30 år gammal. Min gammal fotskada spökar än idag.
Gå går bra, springa är uteslutet.
Försökte polisanmälla det men rektorn satt i kommunfullmäktiga och polare med polisen så ärendet lades ner.
Jag behöver ha en lärare som ställde upp på en intervju för några år sedan, inget relaterat till mobbningen, men än idag ville lärarna inte ”beblanda sig”.

Den tiden, mobbningstiden var av stolar, bord, igen sparkade skolskåp, mat hällt över mig under matrasten, skolböcker sönder eller brunna, spott, gloporden, offentlig förnedring i skolan men även utanför skolan.
Till och med på bussen.

Sen fick jag skit för jag gick ut grundskolan med dåliga betyg, en snitt på under 1, idag skulle det innebära underkänt i allt.
”om du bara hade varit mer närvarande…”-var allt lärarna hade sagt.
Gymnasiet fick jag glömma, jobb nästan lika så.
Idag är jag sjukpensionär, jag duger inte till någonting.
Även om jag har gått vidare så satt ärren de gav mig ärr i livet jag inte kunnat reparera.

Än idag kan jag inte visstas på den byn utan att få blickar.
Alla visste vad som pågick. Alla i byn visste hur illa det var men alla var så rädda att träda in.