Jag har alltid varit lite socialt awkward och som vuxen har jag fått diagnosen ADHD. Ser man tillbaka på min skolgång så är jag ett solklart fall men ändå så missade de vuxna i skolan att se problemen som någonting större. Jag trodde jag var lat, obrydd, konstig, you name it. Lärarnas sätt att bemöta mig visade mina klasskompisar vilket person jag var. Lärarna ansåg att jag var lat, mina klasskompisar ansåg att jag var lat och jag ansåg också att jag var lat.

Det började när jag som 5 åring var tvungen att byta förskola då kommunen stängde den jag gick på. Det här var i början på 90-talet så det handlade om pengar inte att förskolan var dålig! På den nya förskolan så såg personalen genom fingrarna, 6-åringarna slog på oss yngre när personalen inte såg, vilket min mamma såg en gång när hon hämtade mig. När hon då informerade personalen om vad hon sett så ansåg dom att hon kom med osanningar. Ett annat starkt minne är från måltider, jag var och är långsam när jag äter vilket jag fick veta var och varannan måltid då alla var tvungna vänta tills sista man ätit upp vilket alltid var jag. Det ledde till att barnen och personalen var tvungna att väntade på mig vid varje måltid. Ofta fick jag höra från de andra barnen att jag var långsam, att jag skulle skynda mig och så vidare och personalen höll alltid med de andra barnen. Det var riktigt jobbigt för jag kunde inte säga nått, under den här perioden utvecklade jag en stamning som höll i sig tills jag började skolan.

1:an till och med 5:an var den absolut värsta perioden i skolan. Jag gjorde det mesta fel, jag kunde överhuvudtaget inte interagera med de andra eleverna på bästa sätt då jag (vilket vi vet idag och inte då) har ADHD. Det var hur lätt som helst för de andra eleverna att reta mig, frysa ut mig. Jag gick på fritids i 1:an till och med 3:an (fritidshemmet gick under Socialstyrelsen på den tiden så mitt låg cirka 10 min från skolan i ett bostadsområde) vilket underlättade i skolan för då kände jag andra elever vilket gjorde att jag kunde leka med dom på rasterna. I 3:an upptäckte skolan att jag inte kunde räkna överhuvudtaget och var då tvungen att sitta utanför klassrummet på mattelektionerna med en speciallärare medan de andra i klassen kunde peka och fnissa åt mig. Väldigt pinsamt och jobbigt.
I 4:an och 5:an blev det än värre, jag hamnade i slagsmål två gånger då jag var tvungen att försvara mig, kunde hitta spottloskor i skorna, mina skor blev gömda. En gång kom det värsta gänget hem till en klasskompis som bodde bredvid mig och skrek på mig och en annan tjej i klassen på grund av någon anledning som varken hon eller jag visste någonting om. Men skolan gjorde ingenting! Min bror gick i samma skola och hade det sju gånger värre än mig och då gjorde skolan ingenting heller.

Högstadiet var okej! Mycket på grund av lärarna, för min lilla skola på 600 elever var en intressant en och det hände mycket under mina år där. En gång blev jag och några andra äggade men då fick vi stöd av några äldre elever som sa ifrån till mina klasskompisar vilket fick mig i alla fall att må bättre så det minnet är ändå ganska positivt, en annan gång hällde mina klasskompisar laxermedel i lunchmaten men dom blev påkomna och hela klassen blev utskälld fastän det var max 5 personer som var inblandade, vattenkrig inomhus och en massa annat jävulskap. Det jag blir förvånade över är att lärarna aldrig informerade föräldrarna när saker hände även då dom alltid hotade med det.

Gymnasiet var hemskt men jag lärde mig att ”zona ut” under skoltid. Den klass jag gick i retade varandra, lärare och rent utsagt allt som kom i deras väg. Värst var en stackars nyexad lärare som dom mobbade sönder. När jag och en annan i klassen informerade en lärare som vi hade förtroende för så fick vi till svar att det inte var något skolan kunde göra. Det var en stor sak att säga till en annan lärare hur det var, då det är en oskriven regel att man inte skvallrar på sina klasskompisar när man ingår i en sådan klass. Efter det höll vi tyst och mobbningen fortsatte. I alla fall så fick jag underkänt i hans ämne då det inte gick att bedriva lektion på grund av allt som hände.

Gick ut med samlat betygsdokument och trodde helt ärligt att skolan var det sista jag skulle komma tillbaka till! Men efter några år i arbetslivet då jag fått jobba mig till ett självförtroende och då jag hade vänner som verkligen gillade mig så tog jag mod till mig och läste in min högskolebehörighet. Nu bor jag i en annan stad, jag pluggar på universitetet och alla åren i grundskolan och senare gymnasiet känns som en annan tid! Mitt råd är att hålla ut för det blir bättre!