Jag tvivlar till och med själv idag på om jag ”får” benämna mig själv som mobbad. Jag hade vänner, om inte så många, men jag antar att jag var lite avvikande, så jag var en lätt måltavla. Mellanstadiet var värst, och tråkigt nog också en jobbig tid hemma då min familj drabbades hårt av sjukdomar och dödsfall under den tiden. Jag var fast mellan jobbiga miljöer kan man säga.

Olika elever som inte hade något bättre för sig gick efter mig på raster och roade sig på min bekostnad. Jag lärde mig redan som tioåring att inte böja mig ner för att knyta skorna. Jag går ner på huk, för annars blev jag garanterad ett slag på rumpan av förbipasserande. Ovälkomna beröringar var vardag. En gång, tror det var runt sjätte klass, gick det så långt att jag blev ensam kvar i korridoren med två jämnåriga killar och blev fast i ett hörn. De började ta på mig, jag slog till dem. Det tyckte de var så festligt att de skrattade och jag kunde springa iväg.

De värsta minnena är från den verkliga misshandeln, som lärarna sade till mig inte alls var mobbning för att killen hade problem och betedde sig likadant mot alla. Jag vet inte om han hade tillfälle att göra likadant med alla som med mig, eftersom jag blev använd av lärarna som ett lugnande inflytande. Jag placerades medvetet nära störande elever både i klassrummet och i korridoren. Jag tog emot knytnävsslag i magen, blev slagen med skor, fick en mugg vatten över mig och annat. Jag har bara vissa starka minnesfragment kvar från den tiden, så jag kan inte gå djupare.