Jag fick höra från lekskolan till årskurs 9 hur liten jag var och man mobbade mig med ord.. Jag hade inga lärare som såg mig och blyg som jag var drog jag mig undan. Hemma sa man inget för orolig att de skulle ta upp det så barnen fick ännu mer att ha roligt åt. Det fanns tillfällen då jag minns jag låg i badkaret och lade mig under ytan för att dränka mig själv. Men tur var att något i mig sa stopp.

Idag är jag en stark person och man kan inte se mina själsliga ärr. Tyvärr har min dotter fått lika svårt i skolan och där finns tillfällen då hon blivit påhoppad och sparkad i huvudet. Lärarna bortförklara och menade att det berodde på att X tyckte om henne som kompis och det kunde man se. Undrar med vilka ögon man tolkar slag som kramar. Nu har klassen delats vissa nya vissa från förr så inte helt utan en vän.

Men nu har man börjat frysa ut henne istället. Jag pratar mycket med min dotter och försöker stärka henne så mycket jag kan. Men ingen ska få göra så mot någon, det är fruktansvärda handlingar. Det är svaga som mobbar som inte förstår bättre.