Jag var annorlunda. Jag var inte som alla andra. Jag led. Vid 9 års ålder, att vilja ta sitt liv. Att skada sig själv för att få bort smärtan från det andra gjorde mot mig.

Mitt ljus i mörkret, kom när jag bytte skola. Jag vände, jag blev en annan personlighet för att inte låta någon trampa på mig ännu mer. Jag blev den högljudda, kaxiga och självsäkra typen. Varje morgon sa jag till mig själv. Jag är perfekt och ingen kan knäcka mig. Ingen.

Idag, 12 år senare, är det inte längre en roll jag spelar. Idag, är det den jag är. Jag låter ingen trampa på mig, jag vänder och vrider på folks tankar, för att alltid få det jag vill ha. Jag mobbar inte, dont get me wrong. Det jag gör, är att använda mig av allmänbildning, för att saker ska go my way. Idag, idag är jag lycklig.

Det handlar inte om att man inte ska låta sig tryckas ner, för det hjälper inte i alla fallen att göra motstånd. Det handlar inte om att följa med strömmen. I den åldern, är allting jobbigt. Hur man än ser på det, så kan man inte göra mycket som är rätt. Hur mycket vi än pratar om rättigheter och jämlikhet, barn hör det föräldrar säger hemma. Om det någon gång nämnts att de borde inte få leva, eller de är fula idioter, de gjorde hit och de gjorde dit, implementeras det i barnets hjärna och det är så denna person kommer att prata till andra. För det är så föräldrarna sagt.

Jag skyller inte på någon, varken mig själv, föräldrar eller skola. Det är en kamp som många går genom, jag tycker det är synd när jag läser om personer, som idag, 20-40 år senare, fortfarande kan känna skam och vara väldigt tillbakadragna pga. sådana händelser. De bör inte få uppkomma. Men det är inte bara skolans ansvar. Det är allas ansvar.