Jag vart mobbad under tre år (7-9:an).
Det började med hån mot min vikt då jag var överviktigt. Sen fortsatte det eskulera till att jag borde ta mitt liv samt att folk som sågs prata med mig fick höra förolämpningar. Jag hade vänner efter skolan, men när man väl var där så vågade ingen ens hälsa på mig. Jag fick meddelanden på en av de gamla internetcommunitys att jag bara borde ta livet av mig och liknande. Jag tog upp de med skolan, men ingen tog det allvarligt. Troligen gjorde jag det lättast för alla när jag slutade gå i skolan ungefär halvvägs genom 8:e klass.
Innan dess hade jag slutat äta lunch i skolan då jag ständigt blev hånad då jag tog mat i skolan.. ”Du borde verkligen inte äta, du e tjock som du e” och liknande kommentarer haglade mot mig. Efter det försökte jag ta mitt liv för första gången.
Det gick inge vidare, men har försökt två gånger till efter det med.
Mobbingen man utsätts för sitter kvar hela livet, jag kan aldrig glömma hur det var just de åren. Jag har försökt dricka bort allt man vart med om, men det är ingen lösning. Idag firar jag 5 månader nykter om några dagar. Men jag lider fortfarande av allt som hände då.. Just vara så pass ensam i skolan, ingen vågar hälsa på en samt att endast få höra hur äcklig man är och att allt skulle vara bättre om man inte fanns.. Det jagar en fortfarande.
JAg har försökt vända på allt lite, gjorde en dokumentär som är värd att se: ( http://www.youtube.com/watch?v=V-018Kq3TYc ). Men man glömmer aldrig.. Vilket är synd.