Det hela började i fyran, jag hade många vänner och var hjälpsam mot andra utstötta i klassen, det slutade med att dem tuffa i klassen gick emot mig, jag minns en idag hur jag frågade vad felet på mig var? Jo jag hade glasögon, fula strumpor, ruffsigt hår och konstiga kläder. Jsg försöktr säga ifrån men de blev värre, dem fick killarna att spotta efter mig ochela tiden mig att känna mig utanför obetydlig. Jag höll mig till de utstötta och tillsammans fann vi kraft att gå till skolan. Efter alla ord o mobbande var dag fick jag nog och slog till en av mobbarna på idrotten sedan sprang jag hem o grät, ingen lärare kunde förstå vi bytte lärare hela tiden men de är fel att slåss men jag var blått elva år, sedan blev det lugnt ett tag, men att de ska gå så långt, jag är idag 24 år och har problem med att känna mig utanför och får panik av tanken, mitt liv ändrades sig i vuxen ålder men alls minnen finns kvar, alla ord, alla känslor av utanförskap o värdelöshet.