Många säger att man ska slå tillbaka men enligt min erfarenhet så hjälper det inte alltid. Jag började bli mobbad i 7:e klass efter en flytt. Hade tidigare varit populär och varit mycket fysiskt aktiv och var van vid att brottas. Jag var alltså inte något lätt offer fysiskt och den enda gång jag fysiskt blev angripen var när en hel klunga samlades runt mig och jag fick ta emot ett knytnävslag i ansiktet. I alla andra fall så var det aldrig någon som vågade annat än hota och då bara när de var de var i grupp. Men detta hjälpte knappast mig: det var inte det fysiska angreppet som gjorde ont utan att bli utfrusen och ständigt hackad på psykiskt.

Det var detta som gjorde att jag började rymma hemifrån och bete mig trotsigt. Jag gjorde detta för att jag hellre ville bli anklagad för detta än erkänna att jag var ett ”patetiskt mobboffer” för jag visste att detta skulle göra mig socialt stigmatiserad och beröva mig möjligheten att få de tjejer jag ville ha. Jag tänker inte så här längre men för mig år 1974 så var detta verkligheten.

Vad jag då inte visste var att jag på grund av mitt trotsiga beteende snart skulle få än ändå värre stigmatisering över mig: jag skulle bli tvångsintagen på ett ”mentalsjukhus”. När jag då lyckades komma ut därifrån så var jag så rädd att bli intagen igen så jag gjorde allt som man skulle göra, jag började gymnasiet, gjorde lumpen och jobbade hårt, men socialt var jag totalt isolerad. När det under mina olika aktiviteter var människor runt mig så var de bara något som orsakade mig obehag. Under gymnasiet och när jag gjorde lumpen så blev jag fortsatt mobbad men nu bet jag ihop och uthärdade vad som helst för jag var livrädd att bli intagen igen. På arbetena så gjorde min inställning att alltid vara duktig att jag ofta fick mera ansvar och arbetsledande positioner men så fort detta hände så blev jag nerplockad av de som var socialt accepterade och inte hade mitt stigma över sig. Detta brukar då hända efter 5 år så jag brukar alltid säga upp mig då och börja om på något annat och så upprepar sig hela proceduren.

Jag är nu inne i den fasen att jag och funderar på att säga upp mig igen. Den här gången tänker jag dock inte börja något nytt utan tänkte leva upp mina besparingar och hoppas att de räcker till pensionen om 13 år. Om de inte gör detta så får jag väl avsluta det hela på egen hand för jag kan inte sälja mitt hus och sätta mig i en lägenhet för då blir den sociala isoleringen outhärdlig.

Jag har alltid hållit tyst om detta för alla men nu när jag inser att ingen ens är intresserad av att höra min berättelse så börjar den rinna som diarré ur mig. Jag ber om ursäkt för detta men jag hoppas att jag kan vara ett så avskräckande exempel att någon som läser detta kanske tänker sig för en gång till innan de mobbar och/eller inte ingriper när det sker.