Jag blev mobbad från ettan tom nian, dock böt jag klass då jag började sjuan för att byta igen pga av mobbing i sjuan. Det här var början på 80talet och jag gick väl ut nian runt 89 tror jag. Det jag inte visste var att jag hade flera neuropsykiatriska funktionshinder, dvs aspergers och adhd. Med tiden så fick jag även bipolär sjukdom, just för att jag blev så sönderstressad. Mobbingen var mestadels psykisk för jag gick på judo, just för att kunna försvara mig. Jag tror inte de riktigt vågade sig på mig fysiskt, men det hindrade inte mobbarna från att kasta snöbollar, bollar, sudd och annat på mig. Lärarna gjorde inte så mycket mer än att sätta mig och mobbarna i samma rum och ”prata”. Det kändes ungefär som att sitta i en rättegång som man aldrig kunde vinna för jag ”fattade ju aldrig skämt”. Ja, det var iaf vad de skylde på. De kallade mig bla för ”Pesten” och jag kände mig som man tog ifrån mig min mänsklighet och brännmärkte mig. Man blev reducerad till att vara ett föremål istället för en människa och en leksak kan man ju ha sönder hur mycket man vill. I sexan försökte jag ta livet av mig första gången genom att försöka bli överkörd av en bil. Den hann bromsa och det var min parallellklassföreståndare, inte så lyckat. Sen har jag försökt flera gånger till. Jag klarar idag inte av att jobba utan är förtidspensionerad. Jag klarar helt enkelt inte av att vistas bland folk längre stunder. Jag borde aldrig ha gått i en vanlig skola utan jag önskar att jag hamnat i en aspergersklass, något som inte fanns då. Jag har fortfarande dåligt självförtroende och jag litar inte på folk, därav att jag är rätt så ensam. Jag är med i vissa föreningar och har bekanta på så sätt, men jag har inga nära vänner. Jag föredrar att vara ensam eller att välja mitt eget umgänge. Jag har det rätt bra idag men det här lever jag med fortfarande. Man får skador man får leva med resten av livet. Det är en myt att mobbare har dåligt självförtroende och att det är synd om dem. Sanningen är att de tycker att det är skitkul det de gör och de är inget annat än sadister som skiter fullständigt i den de mobbar. Jag tycker man ska sätta åt dem så hårt det går, det finns inga ursäkter. Barn och även en stor andel vuxna kan vara fruktansvärt grymma och oavsett ålder så tycker jag att de saknar empati, oftast fullständigt. Man vet mycket väl att man inte ska göra så här men ändå så gör man så. Jag tycker det är synd att man inte kan få nån form av skydd förrän mobbarna är 15 år, dvs är straffmyndiga. Tills dess så får mobbade barn bara finna sig i ren godtycklighet. Jag har blivit mobbad som vuxen också och människorna från nära nutid är inte annorlunda från när jag var barn. Det är samma sadism, samma brist på samvete, samma hänsynslöshet. Därför har jag dragit mig undan och är så ensam som jag är idag. Det är bara så det är.
J