Om det nu existerar något sådant som ”mildare mobbning” så har jag blivit utsatt för det. Skotträdsla är något jag alltid haft och det har alltid varit kul att utnyttja med ballonger, leksakspistoler, knallkorkar o dyl – även av anhöriga. En gång i träslöjden så sa en klasskamrat att han kunde bota min dåliga hörsel och tog en toarulle. ”Lägg örat här” sa han, och dum som jag var gjorde jag det. Vad han gjorde kan ni säkert räkna ut – han skrek rätt in i rullen. Men min träslöjdslärare kände min mamma så när dagen var slut så hämtades killen hem till oss och grät som ett barn – då var han inte så kaxig minsann. Vi tog varann i hand och var goda vänner resten av skoltiden. Mobbningen fortsatte även några ur i högstadiet. Jag fick gå om 8:an och ibland är det hopplöst och ibland är det helt rätt till 100 % och den förändringen kunde inte blivit bättre. Jag var en i gänget från första dagen. Flera nyttiga övningar har etsat sig fast i mitt minne. Jag vet inte om de använde dessa för att de visste att jag var mobbad, men det funkade. En klassisk gruppövning där man ska skicka lappar med positiva saker till varandra – ge varandra komplimanger. Jag fick säkert 15 lappar med idel lovord. Tiden stod stilla när jag läste dem och från den stunden var det mobbningsfritt.