Jag blev mobbad hela min grundskola, utav ett och samma gäng.
Skolan visste mycket väl om vad det var som skedde men ingenting gjordes. Jag fick möjligheten att gå in i ett rum inne hos skolsköterskan men mer var det inte.
jag blev slagen, fastlimmad på bord, fick tuggummi fastkletat i håret, böcker kastade i huvudet, byxorna neddragna och kom alltid hem med sönderrivna armar efter en idrottslektion.
Jag var underviktig men fick ändå kommentarer om min vikt.
När jag en gång blivit nedkastad på en idrottslektion så jag gjorde illa benet och var tvungen att använda kryckor så hoppade alla så det skulle låta som om jag vägde ton. Lärare såg och vissa av dem skrattade till och med.

Mina föräldrar kämpade för min skulle då de visste att jag inte skulle orka mer om det fortsatte. Men ändå så satt rektorn framför min familj och sa att mobbing inte existerade på den skolan.

Jag var ensam och hatade mitt liv, och det gick inte en dag som jag inte funderade på hur och när jag skulle göra slut på eländet.

Men jag kom också till ett vägskäl där jag valde att leva för min familj och dom som älskade mig. Om jag inte kunde leva för min skull så var jag tvungen att göra det för någon annans.

Idag är jag 21 år och detta har satt djupa spår i hur jag lever mitt liv i dag. Jag har dagar då jag önskar jag kunde gå tillbaka och göra annorlunda men också dagar då jag inser att jag är starkare på grund utav hur jag hanterade det.

Sveket från alla vuxna kommer alltid att finnas där och jag har svårt att lita på folk då alla bara vände ryggen till.

Min barndom blev förstörd pga detta och jag kan aldrig få tillbaka den!