Jag har varit mobbad ända sedan första dagen i skolan. Det började med att en tjej i min klass bet mig i armen första dagen i skolan. Efter det var hon alltid elak mot mig. Som tur var så flyttade vi efter ett år. Då blev det ännu värre. Jag hamnade i en ny skola, där alla hade gått i samma dagisklass. Jag blev vän med en tjej, vi umgicks ganska mycket efter skolan. För ett tag. Sen började hon umgås med mina mobbare, och började därför mobba mig hon också. Hon var min första vän på den nya skolan, så det var extra tufft. Efter det var det ett rent helvete. Mobbningssamtal, där allt skylldes på mig. Alla suckar och blickar när jag kom in i klassrummet. Sönderklippta skor, som skylldes på mig. De sa att jag bara ville ha uppmärksamhet, och hade klippt sönder mina egna skor. Så jag bytte klass. Men inte heller där blev det bättre. Blev väldigt osams med en kille som hade sin krok bredvid min i kapprummet. Jag sa till lärarna att jag tyckte det var obehagligt. Resultatet blev helt enkelt att jag fick byta krok. Alltid var det jag som skulle ändra på mig. Men jag stod ut i två år, för jag tänkte att det skulle bli bättre i högstadiet. Men icke. Allt blev värre. Jag var helt ensam och isolerad. Så jag gjorde ett väldigt stort misstag. Till slut blev jag så frustrerad över att vara ignorerad. Så jag ljög ihop en massa historier för att få någon sorts uppmärksamhet. Vilket resulterade i den värsta mobbningen jag någonsin upplevt. Jag blev kallad slampa, hora och madrass dagligen. De hittade på sånger om mig. Lärarna tvingade mig att stå framför klassen och berätta att jag hade ljugit. Det var fruktansvärt. Som tur var blev det bättre när jag började gymnasiet. Men jag glömmer aldrig. Och jag förlåter aldrig. Vare sig lärarna eller de hemska människorna som mobbade mig.