De fösta åren på 2000 talet då jag gick på mellanstadiet är en tid jag helst skulle vilja glömma. Det är en tid som jag försökt förtränga och ingenting jag vill att någon ska få redan på för än i dag som 24 åring känner jag skam över att ha blivit utfryst och mobbat. Vill ändå anonymt lämna min historia som jag inte ens har vågat berätta för min man som jag varit tillsammans med i 7 år.

Det hela började med att det började en ny tjej i klassen och hon började umgås med mig och mina kompisar. Men det dröjde inte länge innan hon aktivt började försöka frysa ut mig och hon lyckades få alla andra tjejer med sig. I början var det ”bara” utfrysning jag fick helt plötsligt inte vara med och de låtsades som jag inte längre fanns. Om jag kom och satte mig vid deras bord så kunde jag höra hur vissa suckade och ibland kunde de kunde titta på varandra och fnissa. I bland kunde jag sätta mig själva för jag ville inte känna mig som någon efterhängsen svans men oftast skippade jag lunchen och låste in mig på en toalett eller gick till nått anat ställe där jag inte syntes. Jag ville inte att alla andra skulle se att jag var utfryst av de andra tjejerna i klassen.

Vi hade en brevlåda i klassrummet där man kunde skriva brev till varandra. Jag fick också brev i bland från de andra i klassen men mina brev var inte av det roliga slaget. I dessa brev skrev de anonymt massa saker som hur ful jag var och att ingen ville ha mig i klassen och massa annat som jag inte kom i håg. Ett av breven gick jag tillslut och visade för läraren och hon sa bara att jag inte skulle bry mig om vad de skrev. Vid ett annat tillfälle då jag satte på mig mina ytterkläder kom en kille fram till mig med en en slang Bella och försökte skjuta på mig men han missa och då sa en annan kille ” haha hur kunde du missa den där grisen”. Så även killarna hade börjat mobba mig.

Mamma och pappa började märka att det inte stod rätt till jag hade blivit väldigt smal för att jag mådde så dåligt att jag inte ville äta. Jag mådde ofta illa på månarna innan jag skulle till skolan och någon gång spydde jag. Till slut så berättade jag.

Mitt självförtroende hade gått nått botten och jag sa inte så mycket och de få gångerna jag gjorde det hörde jag fniss eller så kom någon med en spydig kommentar. Jag blev väldigt tystlåten och extremt blyg. Mina utveckling samtal med läraren kom bara att handla om att jag måste sluta vara så blyg och hon sa att jag måste visa framfötterna lite. Hon hade sett hur jag blev behandlad av de andra i klassen och mitt självförtroende låg på botten. hon tyckte jag skulle våga säga ifrån så skulle allt lösa sig. Det kändes som även hon kritiserade mig och att jag var tvungen att ändra min personlighet för att duga. Något skolarbete pratade de inte så mycket om. Kändes inte som att lärarna försökte göra något för att stoppa mobbningen förutom att tala om för mig att jag var för blyg.

Jag lyckades sedan vid högstadiet att få några kompisar då klassen splittrades. När mobbingen upphört ville jag inte veta av den tiden. jag kastade alla kläder och min skolväska som jag haft då. efter ca 2 år klippte jag mitt långs hår till axlarna för att jag kände att jag ville klippa bort de hår jag hade då. hade mätt ut hur mycket ungefär det vuxit sen dess. kom ihåg att det kändes så skönt att klippa bort det.

Det som hände mig påverkar mig än i dag. Jag har i dag svårt för att lita på folk. Jag har ganska dåligt självförtroende men är extremt utseende fixerad och får ofta kommentarer att jag ser bra ut vilket i sin tur höjer självförtroendet. Min extrema utseende fixering har lett till ätstörningar som jag än i dag tampas med. Men känner ändå att jag har lyckats lämna det som hänt och kommit vidare i livet för har i dag många vänner, är högutbildad, lyckligt gift och har en underbar dotter på 3 år. Ska verkligen se till så att min dotter aldrig ska behöva uppleva det jag gjort. När jag varit med om det själv tror jag att det är lättare att som förälder se tidiga tecken.