År 1992 började jag i 1an. Och redan då var jag ensam och utstött. Allt efter ju högra men kom upp i åldern desto hårdare och svårare blev mobbningen mot mig. Satt alltid ensam i matsalen. Dem gångerna jag ens vågade mig in i matsalen. Och man blev alltid vald sist på gymnastiken. Förutom när det skulle vara något jobbigt man skulle göra. Då kunde jag självklart bli vald först. Jag minns en vinterdag. Många vad ute på fotbolls planen och kastade snö bollar på varandra. Jag gick för bi fotbollsplanen för att kunna komma in till skolbyggnaden. Så hörde jag hur de ropade på mig. Fula kränkande ord. Och sa hur feg jag verkligen var som inte vågade gå in på fotbollsplanen ( För de var endast där man fick kasta snöbollar på varandra ) Till slut orkade jag inte höra hur usel o ful jag var. Så dum som jag var gick jag in på fotbollsplanen. Då kom de ett gäng killar i olika åldrar och drog mitt in till mitten av planen så jag inte skulle kunna smita ut. Alla ställde sig runt omkring mig och började kasta hårda snö/is bollar på mig. De var inte 10 , eller 30 personer. Utan mer mot 70 – 80. Alla kastade mot mig. Jag föll i hop. Min räddning var ringklockan som ringde in. Alla sprang in. Men jag var för svag för att resa mig. De var blod i snön som kom både från min näsa och huvud. Detta var bara 1 sak av de lidandet jag hade på den skolan. Jag försökte flera gånger ta mig liv. På alla dem olika sätt man kan tänka sig. Men jag var för feg. Ful och usel för att klara av det.