Min historia är väldigt lång och jobbig, men jag måste säga något ifall någon läser det här och förstår hur jobbigt det kan vara i skolan.
Jag är idag en kille på 21 år och jag har blivit mobbad näst intill hela mitt liv men när jag började högstadiet va det värst, jag stack ut pga. att jag har Asbergers syndrom och inte fattade hur man skulle beté sig omkring andra. Men det visste jag inte då, jag trodde jag bara va dum i huvet.
vet inte ens om jag ska kalla det mobbing eftersom den va så grov, jag blev verkligen misshandlad nästan varje dag i 3 år, jag gick hem med brutna fingrar, revben och käke som gått ur led etc.
Jag har massvis med minnen från alla gången jag blev nedslagen men jag kommer bara ta upp några som sticker ut.
En gång gick jag som vanligt från klassrummet och skulle gå till skåpet lite fort så att jag kunde cykla hem så fort jag kan innan dom andra eleverna skulle göra något mot mig, men jag hann inte.. Det var ca 10 personer denna och jag som var rätt så klen kunde inte försvars mig mot så många. Dom började med att sparka mig i magen och knäade mig i ansiktet, allt blev svart och jag vaknade till när jag låg på golvet och eleverna stod runt mig och sparkade på mig och hoppade på mig. Det här va inget nytt men det som stack ut var att jag såg i ögonvrån att en lärare gick förbi och jag fick ögonkontakt med honom, men gjorde han något, nej. Han bara gick lite fortare och låtsades som han inte sett något alls. Vid det tillfället förlorade jag förtroendet om mina lärare och gav upp totalt. Den dagen kom jag hem med ett brutet revben och min käke som gått ur led för tredje gången. Jag vågade inte säga det till mina föräldrar så jag fick rätta till den själv och gömde mina blåmärken, som vid det här tillfället var hela min sida från magen upp till axeln, det va svart och blått. Men det gick över efter någon månad. Då var jag i nästan inte i skolan överhuvudtaget.
nästa tillfälle kanske inte var så farligt, eller jag kunde ju ha dött om jag stod en halvmeter åt sidan men jag blev iallafall inte slagen. Det som hände var att vi hade spjutkastning på idrotten, då kastade en föredetta kompis ett spjut på mig och det träffade mig nästan i bröstet, det va inget dåligt kast heller, hade jag fått det i bröstet hade jag troligen inte suttit här idag. Men vad gjorde läraren som tittade på? Ingenting..
Bara en vecka efter detta hänt så hoppade några killar på mig igen men denna gång för att bryta mina fingrar. Dom satt på mig och en av dom tog tag i min arm och mina fingrar sen försökte bryta dom, lyckades bars med ett finger som tur var innan lektionen började och dom ville inte få dåligt betyg i det…
Notera att jag inte vågade berätta detta för mina föräldrar för jag skämdes för det.
jag trodde såklart att allt detta var mitt eget fel och ingen annans, så jag ville ju ta livet av mig varje dag och jag grät mig själv till sömns varje natt.
När jag skulle börja gymnasiet fick jag reda på att jag skulle gå i samma klass som några av mobbarna och jag klarade inte av 3 år till så jag hoppade av.
Vid det här tillfället vågade jag inte ens gå utanför mit hem och det blev så att jag stannade inne och till majoriteten satt jag vid datorn, som jag alltid fick massvis med hotmail från mobbarna och dom ville jag skulle ta livet av mig, detta anmälde jag till polisen faktiskt men dom sa bara att dom inte kunde göra något åt det.
ok så nu när jag inte hade någon kontakt med omvärlden så fick jag social fobi och jag behövde några år för att ens komma tillbaka till ett normalt psyke. Detta tog ca 6 år efter jag slutat skolan.
men tillslut skaffade jag hjälp och fick en kontaktperson som också var min kusin, hon hjälpte mig med att komma ut och att inte vara så rätt längre, sen dess har allt bara gått framåt och jag har en fantastisk föickvän idag och bor själv, jag har faktiskt börjat plugga igen som var min största rädsla.
Detta var en väldigt kortfattad version av mitt liv, men jag hoppas att någon förstår hur jobbigt det kan vara i skolan.
Ps. Förlåt för allt som var felstavat eller hade fel grammatik, jag brukar inte skriva så ofta 🙂