Jag vill jag gärna dela med mig om min historia om mitt livs svåraste beslut, men mitt mest nödvändigaste beslut att hoppa av skolan på grund av mobbning och depression. Dock vill jag säga om du publicerar (det vet jag ej om du gör, men jag säger om) denna erfarenhet så vill jag gärna att du använder ett annat namn än mitt riktiga (vilket är det namnet som står i erfarenheten)  och tar bort stadens namn eftersom jag vill skydda mig själv och de i närheten.

Jag är en 20-årig tjej och pluggar nu till grundskolelärare på högskolan, vilket har varit min dröm i många år nu att få plugga till. Men för två år sen var det en dröm som var svår att fånga när jag valde och hopp av skolan på grund av svår depression som var orsak av svårigheter hemma och mobbning i skolan. Allt började när jag började femte klass, mitt i terminen. Redan då kunde jag känna hur många i skolan kollade snett och snackade om mig på grund av att jag kom från landsbyggden samt för att jag inte hade det så bra ställt hemma.  Även klassen tyckte jag var konstig och många umgicks inte med mig för det. Jag märkte snabbt hur mitt självförtroende och hur min självkänsla och hur motivationen till skolan bara försvann. Jag bad ofta mamma att ringa till skolan och sjukanmäla mig bara för att jag kunde vara i från de människorna som inte ville mig väl. Dock var inte femman och sexans mobbning så farlig, men det satte prägel på mig och när sjuan anlände, då anlände mitt helvete.

När sjuan kom bytte vi klasser och jag hamnade i en av skolans två musikklasser. De två första månader var allting ganska bra, men sedan gick allt utför. Jag började märka mer och mer hur de i klassen började undvika mig och frysa mig. Jag minns hur jag satt och sa till min lärare att jag blir mobbad och hur min lärare ler och säger att nej, det gör de inte utan det är bara att du inte är med klassen. Men känslan inom mig sa mig att jag hade inte fel även om själva självkänslan och självförtroendet fick sig en törn. Mobbningen blev värre och svårare efter det samtalet. Jag minns hur varje lektion att jag fick sitta ensam och hur alla andra tryckte ner mig och så fort jag sa något så var jag bara dum i huvudet. Men hela tiden av lärarna fick jag höra hur detta var mitt fel och ingen annans och att de inte mobbade mig. Dock bör jag nämna att jag blev inte mobbad fysiskt utan blev mobbad psykiskt. Men alla fall, de tre åren på den skolan var de värsta och jobbigaste åren i hela mitt liv för mycket pågick hemma men även i skolan och tillslut när det ett halv år kvar på nian går en person från min klass och säger till min lärare att ”vi har mobbat XX i tre år nu”. Det slog mig som ett slag….jag kunde inte andas när min lärare sa det till mig att de hade erkänt mobbningen och helt plötsligt tyckte min lärare att det var viktig med att jag skulle till kuratorn och att detta skulle vidare till Rektorn utan att rektorn skulle göra något för att det var försent enligt min lärares tycke. När jag lämnade den skolan, gjorde jag det med glädje. Var så himla glad att komma vidare till gymnasiet och börja på nytt.

Men på själva gymnasiet gick det inte bra heller utan där blev jag utfryst och illabehandlad och även där sa lärarna att det var mitt fel och tillslut, när jag i tvåan i gymnasiet, tog min huvudlärare mig och satt mig i rum för att diskutera mina betyg som var urusla och för att diskutera andra saker. Jag minns från den dagen att jag skrek på min lärare för jag var så arg och hur min lärare frågade “mår du bra?” och allt jag kunde svara denna personen “Tror du verkligen att jag mår bra när jag skriker på dig?”. Efter den dagen blev jag skickade till vårdcentralen och sedan vidare till min kurator (som jag än pratar med i dag).  Denna personen började jag prata med sommaren år 2011 och redan då nämnde hen för mig om att hoppa av skolan, dock vill jag inte det då för jag var (och är) väldigt envis och ville gå klart gymnasiet för att ta studenten. Men när väl skolan närmade sig och fredagen, innan veckan skolan började, kom så låg jag i forsterställning och bara grät för att jag hade så svårt att tänka mig gå till skolan, men andra ord jag hade sådan jävla ångest så jag karade inte stå upp ens. Den dagen ringde jag min kurator och jag hade tid med hen på måndagen, dagen innan skolan skulle dra i gång igen. Det första jag säger till min kurator är “jag vill hoppa av, jag är så trött och ledsen och sådan ångest. Jag vill bara hoppa av och strunta i skolan nu” och dagen efter hade jag hoppat av och det är ett beslut jag aldrig ångrar. För det året fick jag tid till att bearbeta all mobbning jag hade varit med om och även bearbeta saker som hade hänt hemma samt att jag listade ut exakt vad jag ville jobba med. Så i dag, efter har gått på folkhögskola i ett år, så är jag nu äntligen framme vid min dröm och jag njuter och kan bara säga tack till alla mina mobbare och tvivlare där ut för de gav mig motivationen till att aldrig ge upp!