Gick i skolan i en mindre stad i Värmland 80-89. En skola lik alla andra! Jag började bli mobbad pga mitt efternamn till en början, det var lätt att rimma på mitt efternamn med ord som inte är/var allt för trevliga. Mobbningen började i 5 klass om jag minns rätt för mycket har jag försökt förtränga för att klara av att gå vidare med mitt liv. Det som började med glåpord och allmänt nedsättande verbala kommentarer ledde så småningom till regelrätta slagsmål där sällan lärare gick emellan utan bara stod och tittade på medans jag blev slagen och sparkad tills jag var halvt avsvimmad och efter varje omgång så fick man alltid höra från lärare, kurator och rektor att det var mitt fel ingen annans.
När jag började högstadiet så trappades det upp gång på gång till nya nivåer och inte bara i skolan utan misshandeln och hoten skedde även i anslutning till mitt hem så till den grad att jag började frukta för mig och min familjs liv. I 7:de klass fick jag en elevassistent som skulle hjälpa mig men denna ”vuxna” person började deltaga i den verbala misshandeln mot mig och även vid ett tillfälle under gymnastiken slog han ner mig inför klassen med en innebandyklubba och fick det till att det var mitt fel. Jag spelade även handboll i ett lag i staden där många av mina plågoandar även spelade, jag höll fast vid handbollen för det var enda gången jag kände att jag kunde få ur mig ilskan genom bollen och den stärkte mig trots allt fysiskt nog så jag kunde börja försvara mig. Men misshandeln fortsatte tyvärr ändå jag blev vid nåt tillfälle ”kvarglömd” så de åkte på match utan mig bl a. Men till slut fick jag den fysiska styrkan att börja ge igen!, inte bara ta emot smällarna utan nu kunde jag hävda mig emot dem. Nu trodde jag ju att det skulle lugna ner sig lite när man kunde ge igen mot de äldre eleverna men icke sa nicke. Nu började regelvidriga slagsmål i skolan ibland 5-6 ggr per dag då de äldre var tvungna att ”sätta” mig på plats. Vid ett tillfälle så gick lärare emellan men det var bara jag som fick lida för att de var 5 mot 1. All skuld lades på mig och då brast det för mig på ett fruktansvärt sätt. Jag fick tunnelseende det kändes som lärarna och de elever som hade slagit mig stod 100 meter bort och jag fick en total blackout… alla år av verbal misshandel och hot nådde sin kulmen och när jag fick tillbaka min sans hade jag slagit ner de 5 eleverna samt formeligen spöat skiten ur 2 lärare och jag minns att blodet kokade på mig och jag skakade i benen av rädsla för mig själv och det jag gjort. Rektorn ringde 90000, 112 idag och bad att polis skulle hämta mig men de skrattade bara åt hans begäran och trodde nån drev med dem har jag fått berättat för mig i efterhand. Efter denna händelse hamnade jag i OBS klass på 10% och anpassad studiegång 90% och det var det bästa som kunde hända mig vid den tiden. Tyvärr slutade inte mobbningen föränn jag flyttade ifrån staden. Det fanns få vänner under denna tid och ännu glesare med vuxna som kunde ge en hjälpande hand. Jag är idag 40 och lider ännu av det som gjordes emot mig då. Ett + i kanten till de som i senare delen av mitt liv kommit fram till mig på staden eller på krogen och bett om ursäkt för hur de behandlade mig då.
Hur illa det än känns och hur illa åtgången du blir så sluta aldrig kämpa!!
Nån gång vänder det och det räcker med ett leende eller en kram för att 1 dag av 1000 gör det värt att gå vidare.
