Från 1a årskurs till 2a årskurs hade jag inga problem i skolan, jag var omtyckt och engagerad, den som drog i alla trådar för att ordna teatrar och allt i skolan för klassen. Sen i tredje klass bytte jag ort och skola och allt blev annorlunda. Jag var den ”tjocka, äckliga tjejen” Jag hade mina vänner att umgås med, de var inte heller omtyckta av klassen men mig behandlade de nog värst.

Det var nästan hela klassen, dagligen fick jag höra att det var fel på sättet jag klädde mig, på hur jag såg ut, att jag var för tjock för att ha på mig vissa kläder, att min rumpa var så stor att den hängde utanför stolen i skolan. Det gjorde ont. Värst var det i omklädningsrummet inför gymnastiken, när mobbarna stal mina kläder och bälten för att gå runt i dem och visa ”hur stora de var” på dem medan de satt tajt på mig. Detta beteende fortsatte hela vägen upp till 6e klass. Värst var tjejerna men killarna drogs med i det, en gång blev jag slagen med knytnäven i magen av en kille i klassen för att jag stod för nära och han tyckte att jag var äcklig.

Det låter inte särskilt märkvärdigt för utomstående men att ständigt bli påmind om hur tjock man är, hur lite omtyckt och hur äcklig man är gör ont i en 9-12åring. Det slutade med att jag i sjuan fick en ätstörning, jag gick ner massor i vikt och var på gränsen till anorektisk. På något sätt lyckades jag stå emot under högstadiet genom att stänga in mig i mig själv och bara inte bry mig. i åttonde klass blev jag deprimerad, självdestruktiv och skadade mig själv. Jag tyckte aldrig att jag dög till något, vad jag än gjorde. Jag slutade känna och trängde bort allt som kallades känslor, och pratade aldrig om hur jag mådde.

Några år efter skolan kan de som mobbade mig värst komma fram till mig och vara hur trevliga som helst och krama mig och allt. De lever på som vanligt medan man själv har sår som fortfarande försöker läka.
Nu är jag 24 år gammal och fortfarande deprimerad, jag har problem att lita på människor när de säger bra saker om mig, när jag får beröm. Jag säger alltid emot och tror inte på det de säger, i spegeln ser jag alla fel och har svårt att fokusera på de saker som faktiskt är bra och det är väl inte så konstigt efter att i flera år ha fått höra hur ful och tjock och äcklig man är. Och det påverkar mig så starkt idag, det känns som att jag har missat något. Som tur är har jag familj och vänner nu som förstår min bakgrund och stöttar mig i allt. Jag har alltid älskat teater, sång, och musik men jag har aldrig vågat. Jag vill så mycket men klarar inte av att göra något utan att allt låser sig, för att jag är rädd vad andra ska tycka och jag kan inte sluta fundera hur det hade vart om jag aldig hade blivit mobbad.