Allting började i årskurs 2 i lågstadiet. Jag och min familj so bestod av min mamma och en lillebror flyttade till åland eftersom att min mamma träffade kärleken, men för mig skulle de värsta 4 åren i mitt liv börja. Jag började i skolan på Åland i årskurs 1, allting började bra tills några killar några klasser högre fick reda på att jag var svensk. Dom tryckte ner mig psykiskt så fort dom fick chansen, dom drog ut mig i skogen och slog mig med pinnar, dom sa till alla i skolan att jag var en nolla och att ingen fick leka med mig för att då skulle samma sak hända dom. Jag hade absolut ingenting
Kvar att leva för, all livslust var bara borta. Efter 4 år av misshandel och psykisk påfrestning så blev de för mycket. Jag fick en panikångestattack och fick åka akut med ambulans in till sjukhuset för att jag inte kunde andas. Efter den natten bestämmer jag mig för att inte bli nedtryckt längre. Jag börjar med judo för att kunna försvara mig på rasterna, jag fick tillåtelse av min tränare att använda de utanför klubben eftersom hon fick reda på de som pågick. Efter årskurs 6 flyttar jag och min mamma till Sverige igen, jag blev ett problembarn som slogs mycket eftersom jag inte tål människor som trycker ner psykiskt och redan efter en vecka i nya skolan sitter jag hos polisen för grov misshandel. Jag hade tappat all kontroll över mitt liv och jag såg svart så fort någon gjorde eller sa något dumt till mig. Än idag finns den känslan kvar men jag har lärt mig att övervinna denna hemska känsla men något som aldrig kommer att försvinna är mina
Minnen från när jag blir misshandlad. Men en sak som är viktig som jag vill meddela alla er, det finns ett liv efter allt de hemska som har skett, alla mobbade kan trycka ner er men de är ni själva som väljer när ni vill resa er upp och ta ett steg högre! De orden har hjälpt mig i 15 års tid nu och jag hoppas att de hjälper fler.