I tredje klass bröt helvetet lös, när jag kom till en ny skola i en ny förort. Jag blev mobbad för hur jag såg ut, hur jag klädde mig och för att jag var dålig i idrott. Det hela eskalerade och snart visste hela förorten om det. Värst var det i åttonde klass.

De vänner jag hade vände mig till slut ryggen eftersom de själva blev mobbade om de sågs tillsammans med mig. Det var inte bara i skolan, också på fritiden blev jag utsatt för telefonterror m.m. Mobbarna kom till de förteningar jag var med i, med ett syfte att trakassera mig. Skolan gjorde ABSOLUT INGENTING, snarare tog de mobbarnas parti.

Skolkuratorn och skolpsykologen tog det inte heller på allvar, de sa till slut rent ut att jag fick klara mig själv, det var synd om mobbarna och jag hade det ju SÅÅ BRA HEMMA. Men, också mina föräldrar stod på mobbarnas sida. de sa att jag skämde ut familjen, att det var mitt fel för att jag var bortskämd och alltid var så trulig.

Jag fick t o m stryk av mamma en gång när jag storgråtande kom hem och berättade om mobbningen. En annan gång slängde hon ut mig med orden ”Nu kommer du inte in innan kl 19.00 om du inte har en kompis med dig!” Kompis kunde jag ju titta i stjärnorna efter, så det var att sitta på biblioteket till kl. 19.00 och därefter gå hem och ta emot mer skäll.

Detta har gjort att jag alltid har tagit mina barns parti i konflikter och när min dotter en gång mobbat en klasskamrat skällde jag ut henne och tvingade henne att ringa och be kamraten om ursäkt.