Hur ska man börja? Jag började bli mobbad som 6 år för jag var känslig. Det var kul att gå på mig helt enkelt. Min skolgång blev ett helvete.. När jag kom hem la jag mig i sängen och sov för jag var så trött efter ha ansträngt mig för att inte gråta framför alla hela dagen. När jag blev 10 år flyttades jag till en särskola för jag var efter i skolarbetet. Och det var väl då min djupa deprison började på riktigt. För särskolan låg på samma område som den ”vanliga” skolan. När jag skulle gå hem skrek folk efter mig ”JÄVLA SÄRBARN!” ”Äcklig du är! gå och dö!”. Dom kasta sten o på vintern isbollar på mig. Jag kände mig missbildad, äcklig o korkad. Och på internetet forsatte det när jag kom hem. Jag började skära mig och verkligen hata mig själv. Till slut börja jag i högstadiet och skulle få gå på en normal skola! Jag var överlycklig o full med förväntan om vänner och en ny start.. Men det blev inte så.. Jag var tyst o mäst för mig själv. Folk börja skirka ”Hora!” ”Jävla äckelfitta!” efter mig. Efter ett tag började jag bli misshandlad slagen tills jag inte kunde andas och ingen hjälpte mig. Vad var det för fel på mig? Var jag fet, ful,äcklig korkar och en jävla fitta som alla sa? Jag börja gömma mig på toan innan jag gick hem för att inte bli på hoppad. Mina saker blev förstörda i skolan. jag började få panikångest problem med att äta och sova. Hade nattskräck o slet sönder mina sängkläder i sömnen. Jag började sen gymnasiet och det gick bra i början. Sen råkade jag av misstag trampa fel person på fötterna och misshandeln ja hade flytt från började om. När jag försökte prata med lärarna lyssna dom inte o sa att de går över. Sen kom lärarna till mig o sa att jag mobbade dom som mobbade mig. Då hade dom gått o sagt att allt dom gjorde mott mig att jag hade gjort det mott dom.. Jag blev så försvarslös.. Jag dog inombords.. Jag orkade inte mer utan sprang ut till E4an och försökte ta mitt liv. Misslyckades o blev sjukskriven i ett halvår från skolan. Började äta antideprisiva för att klara av att gå upp på morgonen. Jag slutade prata och äta.. bara låg i min säng o ville inte gå upp. Jag har varit inne på psyk fram och tillbaka ätit så mkt mediciner som har gjort att alla mina känslor försvann. Jag var förstörd. jag slutade prata i en månad jag kunde inte äns duscha själv. Dom människorna förstörde mig för alltid. Än i dag har jag mardrömmar o vaknar skrikandes bredvid min sambo. Jag vill inte att någon går igenom det ja gick igenom! Och kommer kämpa för att i alla fall rädda en människa från det. Om du ser hör eller vet att något händer gör något! För den lilla kommentaren eller knuffen kan kosta ett liv. Jag fick hjälp till slut men de tog tid…