Jag blev bekant med begreppet mobbing i tredje klass. Då hade ett par personer trakasserat och retat mig i flera år från lekskoletiden. Lärarnas lösning på den tiden var att man skulle träffa sina värsta fiender och skaka hand och efter det skulle allt vara bra. Med tiden blev man mer och mer frusterad att det bara fortsatte. Humöret sjönk och temperamentet blev hett till alla mobbares lycka. Mina äldre bröder fick vid ett par tillfällen chans att konfrontera de som retades men detta satte lärarna stopp för. Man fick inte ta hjälp på det sättet. Allt eskalerade i fjärde klass när ett tjugotal personer fann nöje i att reta mig. Även då stod lärarna och rektor handfallna. På den tiden i slutet av åttiotalet bestod mobbing i att säga glåpord som glasögonorm, bög, tönt, fjant, älgen och mycket mer. Man blev beskylld för saker de visste man blev upprörd av. Ryggsäcken kunde kastas genom fönster och i vattenpölar. Skolbänken fann man nöje i att skaka så att den fina ordningen blev kaos. Min far var stöttepelare och blev riktigt upprörd under denna tid. Ibland kom han och skällde ut mina kombatanter. Då blev man retad för det. Lärarna lade problemen på mig. Jag fick gå till skolkurator och de som retades gullade man med. Rektorn på skolan var känd som glassrektorn och bjöd ofta ”stökpellar” på glass. Hon sågs ofta med ett par GB Big Pack i en påse nästan varje dag. När allt slutade så har man i vuxen ålder drabbats av flera djupa depressioner och andra följdproblem på grund av långvarig mobbing. Idag har jag förlåtet de flesta av de som mobbade men såren läker aldrig. Min egna tioåriga dotter har nyligen råkat ur för mobbing och det rörde upp en hel del känslor.