Jag har varit mobbad sen fjärde klass. Men den värsta perioden va nog när jag gick 7:an upp till 9:an. Den mobbningen jag utsattes för va misshandel, psykisk terror. Jag blev påhoppad av två tjejer som sa att de skulle sticka kniven i mig om jag kom till skolan. På mitt skåp stod det alltid något elakt men värst va väl att nån skrev att jag inte va önskvärd, att det vore bättre om jag tog livet av mig så slapp dem se mig. Den fysiska mobbningen va det 2 killar som va värst. De låste till och med in mig ett rum och slängde stolar på mig och tryckte upp mig mot ett tidningsställ och genom fönstret som fanns på dörren kunde många elever se vad som hände och ingen hjälpte till. Inte ens den lärare som gick förbi. När rektorn tog tag i saken så säger han till mig att de gjorde så för att de va kära i mig. Ingen ville hjälpa mig, mina föräldrar stod maktlösa tills en dag bägaren rann över. En av killarna knuffade upp mig mot väggen och sa att han skulle döda mig så lyckades jag slita mig loss och tog första bästa bussen hem och sa att nu vill jag inte gå till skolan mer. Då blev min pappa så arg att han ringde till rektorn och hotade honom med att göra sig av med dessa två killar och när jag blev tvingad tillbaka till skolan gjorde rektorn så att killarna fick inte vara i skolan under en viss tid som jag va där. Det va en hemsk tid. Trodde att det skulle bli bättre under gymnasietiden men där hade jag fel. Det blev bättre på så sätt att jag inte blev misshandlad men den psykiska delen fanns kvar. Hade inga vänner, man fick höra att man inte va tillräcklig, sämst, ful jaa massor med saker. Idag är jag snart trettio och känner nu när jag tittar tillbaka att det fanns ingen hjälp att få. Känns som att jag fick min barndom bortrövad. Jag är den som inte vill någon illa men ibland önskar jag att de som utsatte mig för all detta att dem en dag i sina liv när de får barn att de råkar ut för vad jag råkade ut.