Jag minns det som igår fast det är över 35 år sedan. Klumpen i magen och olustkänslan i hela kroppen, som alltid kom söndag eftermiddag. Helgen var slut och en ny skolvecka väntade. Mina mobbade hittade hela tiden nya saker att reta/mobba mig för. Jag var för tjock, hade fula kläder, nyklippt=ful frisyr och det ständigt återkommande, mina gamla föräldrar. Mina föräldrar gick mig sent i livet och jag var ett efterlängtat och älskat barn. Ett faktum som inte gick att göra något åt, gick inte att ändra på.
Jag blev inte utsatt för något fysiskt våld, men det psykiska är minst lika hemskt. Att inte bli bjuden på kalas, att inte få vara med på lekar på rasten, inte ha någon att arbeta med vid grupparbeten, att bli vald sist på idrottslektionen. På vintern lekte vi ofta stenåldersby på rasten och där var min roll given, träl. Då blev det legitimt att köra med mig, att vara oförskämd och elak. Mitt helvete tog slut i 4:e klass, när den största mobbaren flyttade. Mina klasskompisar grät och jag jublade. Efter det öppnade sig en ny värld, jag fick vara med och fick kompisar.
Vad gjorde få vuxenvärlden under denna tid ?? Absolut ingenting!! Att bli retad var ju inte så farligt, det var bara att bita ihop och inte bry sig. Vissa perioder i vuxen ålder lider jag oerhört.
Jag har medvetet valt att föda mina barn före 30-årsdagen, vill inte riskera att någon skall mobba dem för att ha gamla föräldrar.
Under årens lopp byggde jag upp en självsäker och ganska kaxig attityd, ingen skulle kunna sätta sig på mig igen. Tyvärr blev jag en ganska odräglig person som inte tog så mycket hänsyn till omgivningen. I vuxen ålder har jag fått jobba med att tona ner, bli en mer ödmjuk person, som tänker på omgivningen och medmänniskor.
I 20-års åldern mötte jag min mobbare och gav igen för allt, hon fick höra hur hon förvandlat mitt liv till ett helvete och påverkat hela mitt liv. Mest skrämmande är att hon inte kom ihåg mig och inte tyckte att en ursäkt behövdes. Efteråt bröt jag ihop och mådde dåligt, allt gammalt kom upp till ytan igen.
Nu har åren gått och skoltiden på 70-talet blir mer och mer avlägsen, men känslan försvinner aldrig och ilskan över att vuxenvärlden lät det ske.