Första gången jag fick smaken av mobbning var när jag gick i tvåan. Jag var diagnoriserad med ADHD och asperger. När jag väl förstod vad det var gick jag i ettan.

Det var först i tvåan som jag berättade det för en ”vän” som berättade det vidare. Många trodde att jag var helt dum i huvudet och mobbade mig för det. Jag bytte skola 2 gånger under årskurs tvåan och trean.

Det vanligaste var att jag blev kallad för phsyco, miffo, mentalsjuk och andra ”dum i huvudet” relaterade saker. Jag trodde det var illa då men när jag började i fyran så fick jag verkligen veta hur mobbning kändes.

Jag var konstant ensam och hade inga vänner. På lunchen satte jag mig ensam vid ett bord och åt så fort jag kunde. Rasterna var inte bättre heller, jag fick aldrig vara med alla andra på king-ping som var en boll lek. Ingen ville prata med mig och jag fick ett dåligt rykte.

På grund av mobbningen så sattes jag i en ”särskola” med 7 elever (inklusive mig) Jag gick i den särskolan från feman till sexan. Det var nog den värsta tiden i mitt liv. Jag skämdes och kände mig efterbliven som gick där. Två gånger skärde jag mig med mening för jag mådde så dåligt. Varje dag taxin kom och jag skulle till den särskolan så grät jag och bad min mamma om att jag skulle då stanna hemma. Det var nog jobbigt för alla mina nära och kära att se mig må så dåligt.

I slutet av sexan så fick jag veta att denna särskolan skulle stängas ner (pga låg budget) och det var nog det lyckligaste beskedet jag någonsin har fått. Jag skulle nu börja i en NORMAL skola. Mina föräldrar hade skiljt sig under vårteminen när jag gick i sexan. Mamma, jag och min syster flyttade . Mamma fick fulla vårdnaden över mig, medan min lilla bror fick min mamma och pappa delad vårdnad över. (Min syster och jag har bara samma mamma).
Jag var så överlycklig av att få starta om i mitt liv, ett nytt kapitel.

Men lite visste jag att den kommande perioden skulle vara mitt livs värsta.

Dom två första månaderna i min nya skola gick realtivt bra. Jag skapade nya vänner och kände mig för första gången i mitt liv normal. Men sen gick allting nerför. En kille i min klass vid namn xx började att mobba mig. Det vanligaste jag fick höra var hora och cp-fitta. Min mamma drogs in och han kallade henne för hora. Många gånger fick jag höra ”Ska du gå hem och slicka din hora till mamma?”¨

Efter 2 månader av kräkningar fick jag nog och berättade för min mamma som genast, utan tvekan, polisanmälde xx för kräkning. Det kom inte längre en så och kräkningarna fortsatte komma. Två gånger blev jag hotade till livet av en person. En gång följde xx mig hem och försökte misshandla mig men jag han in i min lägenhet innan han kom så långt.

Jag går nu i åttan och är fortfarande ett mobboffer för många. Men genom åren har jag lärt mig detta.
Ingen ska få dig att känna dig mindre värd. Ingen ska få dig att tro dåligt om dig själv. För oftast, så mår den personen som går på dig dåligast själv.

Mitt medelande till andra som är i min situation:
Du är inte ensam!

Prata med någon och håll det inte för dig själv som jag gjorde. Det finns folk som bryr sig, det finns vuxna. När allt ser som dystrast ut så finns det alltid ett litet ljus. Det ljuset är du. Bara du kan få stopp på vad som oroar dig.

//Rebecca