”Spöket”, ”Whitie”, ”Blekfis” var några av öknamnen som jag fick höra dagligen i 4 år när jag gick i högstadiet. Jag blev grovt mobbad på grund av min hudfärg, för att jag var blek. Dagligen blev jag slagen och sparkad på, när det var snö ute så kunde killarna dra mig ut till gården och knuffa mig i snöhögar för att sen skrika ”Spöket, vart tog du vägen? Du smälter ju in i snön!”. Varje dag var jag rädd, gömde mig inne i datasalar, allt för att slippa bli slagen. Killarna kunde kliva på mig, slänga mig på marken, slå mig i ansiktet, dra ner mina böcker eller helt enkelt skrika ”uppställning” så ställde dom sig vid väggarna när jag gick förbi och dom sparkade mig. Lärarna visste, men ingen gjorde något åt det. Än idag har lärarna bett om förlåtelse för att dom inte hjälpte mig.

Jag försökte begå självmord när jag var 14 år gammal.

Det som förvånas är att jag upplevde rasism, men ingen av lärarna eller rektorn tog tag i det utan dom blundade. Jag gick i en skola där ca 80% kom från ett annat land, om det skulle vara tvärtom så skulle det stått i tidningar, men nu var det faktiskt att jag blev mobbad för att jag var vit.

Jag har till och med blivit mobbad på mitt gamla jobb, fått ofta höra hur blek jag är och att jag borde gå ut i solen lite mer, resa utomlands (till deras länder) och bli brun. Men sanningen är att jag kan inte få färg, för att jag lider av en blodsjukdom som gör att jag får oftast blodbrist vilket gör att jag blir blek. Detta sårar mig så otroligt mycket eftersom det är inget jag kan göra något åt, utan jag har helt enkelt accepterat det och att jag är blekare än alla andra.

Jag tycker att många borde läsa detta. Det spelar ingen roll vart man kommer ifrån eller hur man ser ut, vi alla är olika och det är något vi måste acceptera. Spelar ingen roll om du är gul, vit eller mörk – vi alla delar på denna planet och vi borde visa mer respekt mot varandra. Vänlighet är nyckeln till framgång 🙂