Min familj bodde en kort period i ett annat land innan vi flyttade tillbaka till Sverige i 1:an. Jag hade då tappat en del av svenska språket och pratade svenska med brytning. Eftersom jag pratade annorlunda på 70-talet så tyckte mina klasskamrater att jag var konstig och jag blev utfryst. Ingen ville umgås med mig. Redan då frågade jag mamma om jag kunde få dö. Jag hade få kompis och utfrysningen pågick under hela grundskolan, varvid det eskaljerade på högstadiet där nya elever slog, stack med nålar och spottade på en under lektionerna.

Under tonåren funderade jag mycket på att ta mitt liv men insåg att ingen skulle bry sig eftersom jag var en sådan osynlig person. Jag hade gett vad som helst för att bli sedd. Som vuxen har jag fått jobba mycket med mig själv för att göra mig synliga, att visa att jag kan och vågar, att jag duger som jag är. Mobbningen har påverkat hela mitt liv och kommer nog alltid att finns i mig och gör mig osäker på om jag verkligen duger som människa i arbetet och i relationer.